En stilla stund

(Ps 46:1)

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. När jag bad om vägledning för den här stunden så kom bibeltexten från Psalm 46 upp för mig. Den handlar om Gud som vår borg, vår tillflykt och vårt fäste när allt omkring oss skakar och bävar. Men innan jag går vidare så vill jag be om Guds Andes vägledning och hjälp så att allt blir rätt förmedlat till dig som vill lyssna.

”Gode Gud! Jag kommer inför Ditt ansikte med en enda längtan i mitt innersta och det är att få bli till välsignelse för någon som med ett öppet hjärta vill ta emot Ditt ord. Du har lett mig in på den 46:e psalmen och jag ber om att Din Ande ledsagar texten in i hjärtats innersta på den som vill lyssna och personligen vill ta emot Dig. Amen.”

Guds nåd mattas inte. Psalmisten upplever och bekräftar vidare i sin lovsång att:

”Han är vår tillflykt och vår starkhet, en hjälp i nöden, väl beprövad. Därför skall vi inte frukta, om än jorden skakar och bergen störtar ner i havsdjupet, om än havets vågor brusar och svallar, så att bergen bävar vid dess uppror.

En ström går fram med flöden som ger glädje åt Guds stad, åt den Högstes heliga boning. Gud bor där inne, den vacklar inte, Gud hjälper den när morgonen gryr. Hednafolken larmar, riken vacklar, Han låter Sin röst höras, då smälter jorden. Herren Sebaot är med oss, Jakobs Gud är vår borg” (Ps 46:1-8).

MUSIK

Varje dag får jag, precis som psalmisten, förtrösta på Guds nåd till 100%, om jag ska kunna fortsätta att förmedla någonting av värde till dig. Det är alltså inte någon form av egen prestation, utan det är frågan om att få vara en kanal för det dagliga utflödet av Nåd från Guds tron till oss människor. Precis som en människas blodådror -om de fungerar som de ska- förmedlar friskt och syresatt blod till kroppen eller som det fin-maskiga nätet av kanaler för fuktvandringen fungerar i alla växter, från roten till toppen, så vill jag att hela mitt väsen -om möjligt- ska vara ett utflöde av Guds Ande.

I Sitt samtal med den samaritiska kvinnan vid Jakobs brunn i Sykar sa Jesus: ”Den som dricker av det vatten Jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten Jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv” (Joh 4:14 SFB).

För att en kanal, av vilket slag det vara må, ska kunna fungera som den ska, krävs det att den är ren och inte har någonting som begränsar eller stoppar upp flödet. Tillflödet av välsignelse från Guds tron är det aldrig något fel på, men kanalerna och utflödet kan däremot vara så igenslammade av de dagliga omsorgerna i livet - även om de omsorgerna är fullt legitima - så att det bara sipprar fram lite välsignelse och omsorg om medmänniskorna då och då, även om viljan finns.

Vi ber:

”Gud, hjälp oss att vara rena kanaler som Du kan använda i Din tjänst till välsignelse och hjälp för någon medmänniska idag. Visa oss genom Din Helige Ande, vad som måste rensas bort så att vi med Din hjälp kan göra det så fort som möjligt. Amen.”

MUSIK

Den vise Salomo skriver i Ordspråksboken 14 ”Den som fruktar Herren har ett tryggt fäste, hans barn får där en tillflykt. Herrens fruktan är en källa till liv, en hjälp att undgå dödens snaror” (Ords 14:26-27 SFB). Och vidare i det 30:e kapitlets 5:e vers: ”Allt Guds Ord är rent från slagg, Han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till Honom” (Ords 30:5 SFB).

Om jag förstår bibelordet rätt så har alltså Herrens fruktan med sig välsignelse i flera släktled, och den är dessutom en källa till liv, eftersom den är en hjälp till att undgå dödens snaror.

Jag vet ju inte hur ditt andliga liv fungerar, men det skulle inte förvåna mig om både du och jag skulle behöva sträva mer helhjärtat efter att nå fram till en sådant mått av Gudsfruktan så att vi kan växa till i vår tro och så småningom få en större insikt.

Kanske har det gått förbi oss vad Gudsfruktans hemlighet innebär.

Profeten Jeremia skriver i kapitel 17:

”Välsignad är den man som förtröstar på Herren, den som har Herren till sin förtröstan. Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken.

Det fruktar INTE om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt” (Jer 17:7-8 SFB).

”Så bliv då icke till skräck för mig; Du som är min tillflykt på olyckans dag” skriver han lite längre fram i det 17:e kapitlet (Jer 17:17 – 1917).

MUSIK

”Ty så säger Den Höge och Upphöjde, Han som tronar till evig tid och heter ’Den Helige’: Jag bor i det höga och heliga men också hos den som är förkrossad och har en ödmjuk ande, för att ge liv åt de ödmjukas ande, för att ge liv åt de förkrossades hjärtan. Jag skall inte gå tillrätta för evigt, inte ständigt vredgas, ty då skulle deras ande försmäkta inför mig, de själar som Jag själv har skapat” (Jes 57:15-16 SFB).

Den allmänna uppfattningen om innebörden i ’Gudsfruktan’ är nog att det är lika med ’att vara rädd för Gud’ - därför att Han straffar människorna, för det ena eller för det andra som vi gör, eller om vi inte klarar av att vara tillräckligt goda eller fromma.

Men så tror jag personligen inte alls att det förhåller sig. Däremot - när Den Helige Guden uppenbarar sig i en ohelig värld så skapar det fruktan, eftersom helighet ju inte är precis det mest frekventa draget bland oss människor - om jag får uttrycka mig med en viss försiktighet. Inte så att det är Guds hemlighetsfullhet, oberäknelighet eller övernaturlighet som för med sig en skräck på samma sätt som i främmande religioner. Vår Gud har ju uppenbarat Sig, Sitt namn och Sin heliga vilja i Sin lag.

Nej, vår Gud ingjuter fruktan för Sitt namn därför att Han står som den Helige i motsats till all synd och ohelighet. Vår Gud ska alltså fruktas för att Han är en nitälskande Gud i Sitt straffande av synden och inte för att Han är ute efter att straffa syndaren. Mot syndare är Han barmhärtig och full av nåd, men mot synden är Hans vrede som en förtärande eld.

MUSIK

”Det är förskräckligt att falla i Den Levande Gudens händer” skriver Hebréerbrevets författare (Hebr 10:31 SFB). Men det är ett öde som är reserverat för djävulen, hans änglar och syndaren som inte vill lämna synden och den till synes glansfulla flärden, utan medvetet avfärdar Guds Nåd och håller sig själv kvar i gudsförnekelse.

Under Guds uppenbarelse av Sin nåd och barmhärtighet, förenas i den troende en hängivenhet i att göra Hans vilja och en längtan efter att leva i Hans gemenskap, en gemenskap i ande och sanning, som den oheliga världen i övrigt inte känner till.

En sådan överlåtelse åt Gud, och gemenskap genom Guds Ande, är för dem en dårskap och de kan inte förstå den, därför att i andliga sammanhang krävs det först tro - innan det kan bli någon förståelse. Men världens barn vill alltid förstå först, för att sedan eventuellt överväga om de ska våga tro.

Tron på Gud är en övertygelse som inte grundar sig på det egna förståndet, eller någon annans insikt, utan på en full överlåtelse till och förtröstan på en Gud som älskat människan först, trots att det inte finns något älskvärt av värde hos henne.

I den 91:a psalmen uttrycker psalmisten sin tro på Guds Nåd och tryggheten under Den Högstes beskydd. Fruktan för Herrens vrede, som innebär bävan och rädsla, ställs där mot gudsfruktans förtröstan på Herrens Nåd och barmhärtighet.

MUSIK

Så här skriver psalmisten i psalm 91:

”Den som sitter under Den Högstes beskydd och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ’I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud som jag förtröstar på.’

Han skall rädda dig från fågelfängarens snara och från den förödande pesten. Med Sina fjädrar skall Han övertäcka dig, under Hans vingar skall du finna tillflykt. Hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall inte frukta nattens fasor, inte pilen som flyger om dagen, inte pesten som går fram i mörkret eller farsoten som härjar vid middagens ljus. Om än tusen faller vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det inte drabba dig. Med egna ögon skall du se hur de ogudaktiga får sitt straff. Ty du har sagt att Herren är ditt skydd, du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall drabba dig, ingen plåga närma sig din hydda. Ty Han skall ge Sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar. De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten. Över lejon och huggormar skall du gå fram, du skall trampa ner unga lejon och drakar.

”Han håller Mig kär och Jag skall befria Honom, Jag skall skydda Honom, ty Han känner Mitt namn. Han ropar till Mig och Jag svarar Honom. Jag är med Honom i nöden, Jag skall rädda Honom och ge Honom ära. Jag skall mätta Honom med långt liv och låta Honom få se Min frälsning” (Ps 91:1-16 SFB).

Med en sådan fullständig trygghet under Guds beskydd, när vi har lagt allt i Guds händer, så behöver du och jag aldrig känna oss rädda, utlämnade eller förvirrade.

Inte ens i dödsskuggans dal behöver vi frukta. Om ’Den Gode Herden’ skriver psalmisten, kung David, i den 23:e psalmens 4:e vers: ”Om jag än vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty Du är med mig. Din käpp och stav, de tröstar mig.” Det får vi ta till oss i djupet av vårt hjärta och tacka Gud för. Amen.

MUSIK