En stilla stund

Herren är rik på kärlek och barmhärtighet (Jak 5:11 – SFB)

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Den här stunden handlar om en enkel kristen vardagstro och bön med en evighetslängtan i mitt eget hjärta - kanske också i ditt som lyssnar nu. ”Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön” står det i den Svenska Folkbibelns översättning av Jakobs brev, kapitel 5 och vers 16. Bibelöversättningen från 1917 uttrycker samma bibelvers så här: ”Mycket förmår en rättfärdig mans bön när den bedes med kraft.” Men innan jag går vidare ska jag be om Guds vägledning i bibelordet och om hjälp att dels själv kunna förstå det rätt, och dels att förmedla det vidare till dig som lyssnar.

”Gode Gud! Jag tackar dig ur djupet av mitt hjärta, för att jag får lov att komma till dig och utbe mig insikt och förstånd, så att jag kan föra budskapet om dig och den fräls-ning vidare som du har berett för alla människor som vill tro på Jesus Kristus. Amen.”

Jag vet inte riktigt varför och hur, men jag ska försöka tala om bön under den här stunden. Jo, det finns en anledning till det - visst finns det det. Jag hade kanske inte tänkt tala om det precis, men jag ska nog göra det ändå. Det fanns en tid i mitt liv, för ganska många år sedan nu, när jag brottades med olika saker. Både i mitt vardagliga liv och i mitt andliga liv. Jag hade arbetat utomlands en tid och kom hem till Sverige igen. Som så många andra kände jag mig då ‘utanför’ på ett sätt som är svårt att förklara. Jag hade alltså tidigare lämnat min anställning i Sverige för att jag tyckte att det fanns andra viktigare uppgifter att ta tag i. Efter att ha slutfört en del uppdrag här hemma som hade samband med mitt utlandsengagemang, fanns det inget annat arbete som stod och väntade på mig. Det var en jobbig tid och jag talade mycket och ingående med Gud om min situation, i bön. Guds Son, Jesus Kristus, som står mitt hjärta närmast, fick också höra många ‘varför’ i mina böner.

MUSIK

Jag var nog en ganska ‘flitig’ bedjare under den här tiden. Åtminstone tycker jag det själv - så här efteråt - med lite längre perspektiv på saken. Jag hade en tjock dagbok som jag använde som en sorts bönebok. Där antecknade jag allt som jag bad för och om... och jag skrev också ner det jag uppfattade i mitt inre som tilltal och tankar som kom för mig i mina bönestunder.
Om jag ska berätta lite mer om mitt böneliv för dig så är det kanske ibland mer bristen på böneliv än det motsatta... men i alla fall så löste sig så småningom proble-met med arbete, mycket genom nära kontakter som jag hade och fortfarande har.
Om jag nu ska vara riktigt ärlig och uppriktig, så minskade nog intensiteten i mitt böneliv efterhand. Inte så att det upphörde, men den där dagliga och ‘mycket nära umgängelsen’ med Jesus bleknade bort på något sätt. Kanske är det ‘mänskligt’, men jag vill inte alls försöka gömma mig bakom ett så allmänt och lite krystat uttryck eller försök att försvara mig.
Jag kom att tänka på Job, den människa på jorden om vilken Gud sa: ”..på jorden finns inte hans like i ostrafflighet och redlighet, ingen som så fruktar Gud och flyr det onda” (Job 1:8).

MUSIK

När allt hade tagits ifrån Job... hans hus och hem... hans familj och barn... och allt vad han ägde... då tyckte Job att Gud hade varit orättvis mot honom, eftersom han själv inte visste med sig på någon enda punkt att han hade gjort fel eller försyndat sig. Då kommer hans vänner till honom. Kanske för att ‘beklaga sorgen’ som vi så förnumstigt kallar det ibland. Kanske för att försöka trösta Job i allt hans elände. Hursomhelst så sa en av hans 4 vänner -Elihu hette han- den yngste av dem:
”Hur kan Han (alltså Gud) lära dig bedja, om icke genom nöd och genom allt som nu har prövat din kraft? (Job 36:19). Ja, det var verkligen att strö salt i såren som man säger ibland...

Det har gått många månvarv sedan den där tiden som jag talade om förut... och mycket vatten har runnit sedan dess. Många tårar har också runnit ner för mina kinder, det ska jag villigt erkänna. Inte har livet gått varken uppåt eller spikrakt, det är då en sak som är säker. Det enda jag vet är att Gud är god och att Hans trofasthet och nåd är varje morgon ny. Jag har fått ta nya tag många gånger.
Det är beklämmande att erkänna, men så har det faktiskt varit.
Jag är ingen tros-fantom, om det nu var någon som trodde det. Jag är en helt vanlig människa med alldeles för många mänskliga brister. Men vårt liv är nu en gång så tillkommet att det går upp och ner har jag så småningom förstått. Och det enda jag vågar att haka mig fast vid, är Guds barmhärtighet.
En sak har jag i alla fall kommit till insikt om, och det är att jag själv först och främst, men det gäller kanske dig också som lyssnar nu, måste mycket noga se till att hålla mitt ‘bönealtare’ i stånd.
Då blir det nog inte så att jag (eller vi) är intensiva i våra böner bara när det är nöd i våra själar, utan alltid kan ha den där nära ’umgängelsen’ med Herren Jesus, som jag tänker på ibland att det står talat om i bibeln, när det gäller Abraham och hans liv tillsammans med Gud.

MUSIK

Jag tänker också på profeten Elia och hans stora konfrontation med Kung Ahab och de 850 Baal- och Aseraprofeterna på berget Karmel. Där skulle det en gång för alla avgöras vem som var Gud i Israel. Den som svarade med eld över offret på altaret han skulle vara Gud. Det skulle alltså vara beviset. Ingen fick tända någon eld utan elden skulle falla från himmelen. Och allt folket lyssnade på Elia och hans förslag och sa: ”Ditt förslag är gott” (1 Kon 18:24). Då gjorde profeterna som tillbad avguden Baal och Asera iordning sitt altare och la veden och offret, den styckade tjuren, ovanpå. Sedan höll de på från morgonen till sena eftermiddan med att anropa Baal och Asera om svar på sina böner om eld från himmelen och att han skulle visa att han var gud i Israel. Men ingenting hände! Ingen eld! Inte den minsta lilla rökpuff!
Till sist var de 850 profeterna tvungna att sluta ropa, skrika och bönfalla. Det var tyst!

Nu trädde Elia fram och uppmanade allt folket att komma närmare altaret. Folket kom närmare och Elia satte i stånd altaret som hade blivit nedrivet. Han tog 12 stenar, lika många som Jakobs söners stammar, och byggde ett altare i Herrens namn och gjorde en grav runtom som man kunde hälla vatten i. Sedan la Elia upp veden, styckade tjuren och la den på veden.

MUSIK

För att göra det riktigt svårt, eller nästintill omöjligt, för en eld att brinna, så hällde man fullt av vatten på offret, på veden och fyllde graven runt altaret med vatten. Det gjorde man 3 gånger. Allt var så genomdränkt som det kunde bli och -mänskligt sett- fanns det nu absolut ingen möjlighet för någon eld att kunna antända någonting på altaret eller runtomkring det.
Då trädde Elia fram och bad till Gud och sa:
”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det idag bli kunnigt, att du är Gud i Israel och att jag är Din tjänare och att det är på Din befallning jag har gjort allt detta. Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förnimmer, att det är Du, Herre, som är Gud, i det att Du vänder om deras hjärtan. Då föll Herrens eld ned och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och uppslickade vattnet, som var i graven. När allt folket såg detta, föll de ner på sina ansikten och sa: Herren är det som är Gud! Herren är det som är Gud!” (1Kon 18:36-39 – 1917).
Vad gjorde Elia innan Guds eld föll? Jo, han gjorde 3 saker. Han kom närmare altaret. Han satte det istånd och han bad. DÅ FÖLL GUDS ELD!
Kanske är det hög tid för dig och mig att göra som Elia. Komma närmare Herrens altare. Bygga upp det som har blivit nedrivet och börja bedja igen på allvar om Guds Eld! Varför ska vi sätta i stånd våra bönealtare? Jo, för att det är där Gud svarar på sitt folks böner. Mitt eget altare ser jag inom mig som mitt hjärtas altare som behöver byggas upp och sättas i stånd, så att Guds eld kan falla. Kanske är det på samma sätt med dig. Först när det är klart kan Gud fortsätta att låta sin eld falla över vårt land och folk som, enligt min uppfattning, snart lever i en större hedendom och gudsförnekelse än någon annan. Antingen måste Guds vrede släckas genom straff mot oss, eller så måste vi människor vända om ifrån våra synder och våra onda vägar. Det finns bara de 2 möjligheterna.
Reningen börjar alltid med Guds eget folk och de som säger sig vilja tro på Honom.

MUSIK

Jag menar inte att Guds eld måste falla så att den förtär och förbränner varken mig, mitt folk eller vårt land. Men den måste bränna bort all orättfärdighet, all synd, all orättvisa och all orenhet som smittat ner våra hjärtan och sinnen så till den grad att vi snart inte ens märker hur illa det är ställt med oss själva. Det har som vanligt gått så sakta... ett litet steg i taget. ”De små stegens tyranni”, som någon har uttryckt det. Det vill säga att när något går tillräckligt långsamt, med små, små steg i taget, så lägger man inte så mycket märke till det, eftersom skillnaden inte är så tydlig mellan de olika stegen. Men nu upplever jag att Herren vill väcka oss till insikt om det inte redan är försent. Men jag tänker på profeten Jona och Nineve, det forntida Assyriens huvudstad. Ondskan i staden hade kommit upp inför Guds ansikte och därför hade Han bestämt sig för att förgöra den. Men Guds barmhärtighet och kärlek gav männi-skorna en sista chans. Och därför sände Gud Jona till att predika för folket i Nineve. Han sa: ”Det dröjer ännu 40 dagar, så ska Nineve bli omstörtat.” Då trodde folket i Nineve på Gud, står det (Jona bok 3:4). De fastade och bad och ropade till Gud och Gud ångrade det onda som han hade tänkt göra. Käre vän! Låt oss be för Sverige!

Dagens minnesord: Då satte han (Elia) åter i stånd Herrens altare… (1 Kon 18:30)

MUSIK