En stilla stund

Välkommen till programmet ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård.

Jag hoppas att du vill följa med, när jag nu ger mig ut på en seglats i eterhavet och försöker ta vara på de möjligheter som finns, att med Guds hjälp, genom den Helige Ande, pejla den kristna trons djup på olika områden. Men jag behöver all hjälp jag kan få, eftersom jag i mig själv inte har någon vision om vad det ska handla om.

”Gode Gud! Jag kommer inför Dig med två tomma händer och jag önskar att Du ville -genom den Helige Ande- fylla dem med någonting som kan bli till välsignelse och hjälp både för mig själv och för någon av mina medmänniskor och lyssnare.

Tack för att Du hör min enkla bön och vill svara på den. Amen”

Ibland flyger det tankar genom mitt huvud, om än det ena och än det andra.

Av någon anledning så kom det för mig, det här med drömmar. Jag tänkte då på patriarken Jakob, som senare fick heta Israel. Bibeln talar om att han en gång kom till en plats där han var tvungen att övernatta, eftersom solen hade gått ner.

Så här står det: ”Han tog en av stenarna på platsen för att ha under huvudet och lade sig att sova. Då hade han en dröm. Han såg en stege vara rest på jorden. Den nådde ända upp till himlen och Guds änglar steg upp och ner på den. Och se, Herren stod ovanför den och sade: ’Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud”

(1 Mos 28:10-13 SFB).

MUSIK

Jakob var vid det här tillfället på flykt för att komma undan sin bror Esau, som var fylld av hat och ville hämnas för att han tyckte att han hade blivit ’lurad’ dels att avstå från sin förstfödslorätt som ’tillhörde’ honom eftersom han faktiskt var sin fars, Isaks, förstfödde, och dels från hans välsignelse och den dubbla arvslotten som hörde till den som var förstfödd. Nu var det ju inte riktigt så det gick till, även om Esau själv upplevde att han blivit ’lurad’. Han hade ju nämligen själv ’sålt’ sin förstfödslorätt till sin bror Jakob, för en tallrik linssoppa en dag när han kom hem från markerna helt utmattad.

Och när det gällde ’välsignelsen’ så blev Esau ’förd bakom ljuset’ om man får säga så, när hans fader Isak en dag hade tänkt sig att välsigna sin äldste son – eftersom han trodde att han själv snart skulle dö. Det här kan ju för oss se ut som en liten bagatell i sammanhanget, men för Esau var det mycket, mycket viktigt. Han hade nämligen, enligt Mose lag, civila rättigheter som, förutom den dubbla arvslotten också innebar att han, när fadern dog, skulle bli familjens överhuvud. Nu var det så här att Rebecka, Esaus och Jakobs mor, älskade Jakob och ansåg att han borde få Isaks välsignelse i stället för Esau, vilket han också fick, efter lite extra ’arrangemang’ av henne. Rebeckas inställning berodde kanske också på att Jakob ju faktiskt redan hade den förstfödslorätt som Esau hade förlorat. Hon hade i förväg också lovat Jakob att ta straffet för ’bedrägeriet’ på sig, så visst kan man tycka att Jakob var utan skuld.

MUSIK

Trots att Jakob alltså, på sitt sätt, hade ’rätt’ så var han ändå rädd för sin brors hämndlystnad och flydde därför -på sin mors inrådan- till sin farbror Laban som bodde i Haran. Vad Gud ansåg vet jag inte riktigt, men med tanke på vad som hände sedan, så accepterade Gud tydligen Jakob, även om man kan undra lite över hans kamp vid Jabboks vadställe, där Jakob brottades en hel natt -och till sist, när morgon-rodnaden gick upp- blev välsignad med orden:

”Du skall inte längre heta Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och med människor och segrat” (1 Mos 32:28 SFB).

Under sin flykt till Haran, så inträffade alltså det här som jag läste om i början, att Jakob hade en dröm och såg stegen rest mot himlen. Herren Gud stod ovanför stegen och sa: ”Det land där du ligger skall jag ge åt dig och dina efterkommande. Din avkomma skall bli som stoftet på jorden och du skall utbreda dig åt väster och öster, norr och söder, och genom dig och din avkomma skall alla folkslag på jorden bli välsignade. Och se, jag är med dig och skall bevara dig vart du än går, och jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag skall inte överge dig intill dess att jag har gjort vad jag har lovat dig” (1 Mos 28:13-15 SFB).

Det är inte så lätt att föreställa sig Jakobs situation, men man kan kanske förstå om han -för sig själv åtminstone- hade undrat hur livet och framtiden skulle bli för honom efter allt som hänt.

Det sägs att ”en dröm ger åt tanken vingar – den blir mera verklig då” och man kan väl lugnt utgå ifrån att, för Jakob, var drömmen och Herren Guds ord, absolut en trygghet som han lugnt kunde förtrösta på och med det ’stödet’ se framtiden an med full tillförsikt.

MUSIK

Även om inte du och jag har en lika orolig livssituation som Jakob, så får vi i dag kasta all vår oro och förvirring på honom Jesus, Guds Son, som vi har fäst vår tro vid. Gud är den ende som, genom Sin Ande, har en absolut och fullständig kontroll över allt som har med våra liv att göra. Någon mer tillförlitlig Garant och garanti finns inte, så länge vi själva håller oss till honom och vandrar på Hans vägar. Och det var precis vad Jakob lovade Gud, där, på den plats som han kallade Betel, himlens port, där han hade haft sin dröm och hade hört Herrens ord. Om du vill veta hur det sedan gick för Jakob kan du läsa 1 Mos 29 och de följande kapitlen.

För att göra en kort sammanfattning, så var det ju inte precis något lätt liv, som Jakob fick stå ut med, när han, som tidigare varit klipsk i överkant, nu själv blev ’lurad’ ett antal gånger, under åren hos sin farbror Laban i Haran. Men Gud var med Jakob i allt vad han företog sig och välsignade honom rikligen, innan Han kallade honom att vända tillbaka till sina fäders land (Kanaans land) och till sin släkt. Under den stora hungersnöden flyttade Jakob sedan till Egypten, där han dog. Men när Israels folk, med Guds hjälp, 430 år senare fördes ut ur Egypten -genom Röda havet och öknen Sin- och så småningom tillbaka till Kanaans land igen, så hade de Jakobs ben med sig och begravde honom där, på andra sidan Jordan (1 Mos 50:13 SFB).

Man kan utan vidare säga att Gud krönte Jakobs liv ”med nåd och barmhärtighet” som psalmisten, kung David, uttrycker det i psalm 103 och vers 4.

MUSIK

Jag läser några verser från den 103:e psalmen:

”Lova Herren, min själ, och glöm inte alla hans välgärningar, han som förlåter dig alla dina synder och botar alla dina sjukdomar, han som återlöser ditt liv från förgängelsen och kröner dig med nåd och barmhärtighet, han som mättar ditt begär med sitt goda, så att du blir ung på nytt som en örn” (Ps 103:2-5 SFB)

”Herren handlar rättfärdigt och skaffar rätt åt alla förtryckta. Han handlar inte med oss efter våra synder och lönar oss inte efter våra missgärningar.

Ty så hög som himlen är över jorden så väldig är HANS NÅD över dem som fruktar Honom. Så långt som öster är från väster låter Han våra överträdelser vara från oss.

Som en far förbarmar sig över barnen, SÅ förbarmar sig Herren över dem som fruktar Honom. Ty han vet hur vi är skapade, Han tänker på att vi är stoft.

En människas dagar är som gräset, hon blomstrar som markens blommor. Vinden far fram över dem och de är borta, deras plats känner dem inte längre.

Men Herrens Nåd vara från evighet till evighet över dem som fruktar Honom och Hans rättfärdighet intill barnbarn, när man håller Hans förbund och tänker på Hans befallningar och följer dem” (Ps 103:6, 10-17 SFB).

Guds godhet och nåd är det enda som du och jag har att förtrösta på. Men det räcker ända in i himlen – Guds eviga rike av frid och fröjd. Det är dit som Han vill att vi allesammans ska komma. Gud vill ingen syndares död – utan Hans vilja är att alla ska bli räddade.

MUSIK

När Gud -med ed- lovade patriarkerna Abraham, Isak och Jakob det land som de skulle få, så höll Han också sitt löfte. Det tog visserligen hundratals år innan de, som ett Guds egendomsfolk, kallades ut ur slaveriet i Egypten – och ännu längre tid innan de nästan 2000 år senare, än en gång, fick tillbaka sitt land och den judiska staten Israel bildades, när Gud började kalla tillbaka sitt folk från alla världens länder dit de hade blivit kringspridda under årtusendenas gång.

Det tragiska är att de alltid måste slåss för varenda fotsbredd mark, även om det tillhör dem -lagligt och formellt- på alla sätt. Jag förstår inte varför de alltid tvingas till att försvara sina gränser och sina rättigheter, på ett sätt som ingen annan.

Men det ska komma en dag, när Herren Gud själv, ska bringa ordning i all oredan och stifta fred på jorden för alla folk. När den dagen kommer vet ingen utom Gud, Fadern, ensam – står det. Måtte den dagen komma snart, innan det blir ytterligare krig, vedermödor och elände för mänskligheten på jorden. Många frågar sig om det kan finnas en Gud, när det ser ut som det gör, mitt i allt eländet. Ja, inte beror det på Gud i alla fall, det är då visst och sant. Om inte människorna själva alltid låg i konflikt och strid med varandra, så skulle det ju vara fred – eller hur? Hur man kan ’anklaga’ Gud för att det ser ut som det gör, det är för mig fullständigt obegripligt.

När vi människor inte vill veta av Gud, vår Skapare, Hans nåd, frälsning och vägledning, så är det väl inte konstigt att världen ser ut som den gör. Tvärtom, är det väl mer underligt att det inte är ännu mer konflikter, strider, krig och elände än det är.

Den dag som vi alla, tar till oss Guds frid i våra hjärtan, genom att tro på Jesus, Fridsfursten, då är det slut på all strid.

MUSIK