En stilla stund

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Inför det här tillfället föll mina ögon på orden i den rapport som Paulus lämnade till församlingen i Antiokia, när den första missionsresan -över 2400 km- var avslutad. Paulus och Barnabas hade ju sänts ut av församlingen i Antiokia och därför blev det också slutstationen för dem.

Jag börjar med att be om Guds ledning genom DHA, så att allt blir rätt tänkt, sagt och förmedlat, av mig, till dig som vill lyssna och läsa.

”Gode Gud! Jag ber om att Du i Din nåd och barmhärtighet ville låta Din helige Ande, styra och vägleda mig, så att jag förstår Ditt ord och så att jag på rätt sätt kan förmedla det vidare. Amen.”

Paulus första missionsresa som han alltså talar om i Apg:s kap. 14, tog omkring 2 år. Bibeln redogör ju för totalt 3 missionsresor som han gjorde med sina medarbetare - förutom resan till Rom.

Omkring 16 år tog det att genomföra alla resorna mellan år 46 och 62 e.Kr.

Mänskligt att döma, så måste man ju säga att det sannerligen inte var några korta eller enkla små turer Paulus och hans medarbetare företog sig, i Mindre Asien under antiken. Inte dåligt – eller hur?

MUSIK

Uttrycket ”Trons dörr” eller ”En dörr till tro” använde Paulus när han talade om vad Gud hade gjort - inte vad de själva hade gjort- för att hedningarna skulle få del av evangeliet om frälsning i namnet Jesus.

Gud hade alltså förberett något FÖR Paulus och Barnabas, så att de kunde gå vidare. Han hade öppnat vägar och hjärtan till tro - för hedningarna.

Men Gud utförde också sitt verk GENOM dem när de, på Guds uppdrag, frimodigt predikade budskapet om frälsning, döpte hedningarna i Jesu namn och bad för dem så att de -genom tron på Jesus- blev helade och helbrägda från olika sjukdomar och krämpor.

Allt detta var ju positivt och bra kan man tycka, men tråkigt nog höll inte alla med om det. En del judar förföljde Paulus och Barnabas och drev bort dem från sitt område, står det (Apg 13:50), och man stenade t.o.m. Paulus och släpade ut honom ur staden Lystra – i tron att han var död (Apg 14:19).

Så det här med ”Trons dörr för hedningarna” var verkligen både ett hinder och en möjlighet.

Mänskligt sett så hade Paulus och Barnabas verkligen stått framför stängda dörrar av olika slag, men Gud hade hela tiden ändå gett dem möjlighet att verka – när de gått i Hans förutberedda gärningar. Och vi får göra på samma sätt – i vår tid.

MUSIK

Också vi, får i vår tid och under våra omständigheter, uppleva hur vi står inför dörrar

av olika slag – svårigheter och motstånd både i tänkesätt och av ren ondska och illvilja. Men mot tankebyggnader som man reser upp mot Gud skriver Paulus så här

(2 Kor 10:3-5): ”Ty även om vi lever här i världen, strider vi inte på världens sätt. De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud.”

Med orden ”att bryta ner fästen” menar Paulus att vi, med Guds kraft, kan välta logikens förskansningar, slå omkull planer och projekt mot Gud och kasta alla mänskliga beräkningar och argument över ända.

Att ”bryta ner tankebyggnader” innebär inte en censur av idéer eller ett förnekande av rätten att tänka, utan det handlar om att avslöja och röja undan onda tankar och planer på allt som kan undergräva eller misstänkliggöra evangeliet, och det sanna budskapet om Jesus som SEGRAREN över alla ondskans andemakter.

”Vi strider inte på världens sätt” säger Paulus. Vi använder alltså inte vapen som söker sig nära eller appellerar till mänsklig lust eller begär - som rivaler på andra sätt kan frestas till. Sådant är fullständigt meningslöst i en andlig kamp och strid. Nej, här handlar det om att kämpa med sådana vapen som når in till roten av det onda, till människans hjärta, och det gör bara Sanningens, Kärlekens och Rättfärdighetens vapen.

MUSIK

För värdsliga människor så är sådana vapen som sanning, kärlek och rättfärdighet, lika med svaghet och inkompetens - kanske rentav dumhet och dårskap (1 Kor 1:18). Men inför Gud är de vapnen så mäktiga så de kan riva ner motståndet mot Jesus Kristus – och öppna trons dörr för hedningarna. (Jfr Ef 6:10-12).

Min erfarenhet säger mig att det oftast inte är mot kunskapen om Gud man vänder sig, utan det beror på att man INTE VILL TRO.

Och vill man inte, så är det ju ingen argumentation i världen som biter på ett stackars fruset stenhjärta som inte ens öppnar sig på glänt för att få reda på vad det där med Jesus egentligen handlar om, utan kastar ut alltsammans som OBEGRIPLIGT eller OMÖJLIGT, ungefär på samma sätt som den som utan att undersöka saken, kastar ut barnet med badvattnet.

Hur når man då fram med evangeliets budskap till en sådan människa? Ja, det har jag undrat många gånger. Men Guds Ande har många vägar att nå fram, som du och jag inte har den minsta aning om.

DHA kan använda sig av en gammal sång, som den ovilliga människan kanske hört någon gång i sin barndom, när mamma satt på sängkanten och sjöng innan det var

dags att somna. Eller något annat minne, som du eller jag aldrig ens skulle kunna tänka ut. Sådant ligger helt öppet och tillgängligt för Guds Ande, som aldrig ger upp försöken att nå fram till ett hjärtas innersta skrymslen.

MUSIK

Ibland är det så att den person som man upplever vara minst påverkad av evangeliet -det glada budskapet- i verkligheten kan stå närmast Guds rike. I andra fall är det den som till synes mest vrångt och argt är motståndare till talet om korset, som i nästa ögonblick kapitulerar inför blodets förlåtande kraft. När en människa börjar överväga sanningen i det kristna budskapet och medvetet gläntar lite försiktigt på sitt hjärtas dörr, så öppnas också möjligheten för Guds Ande att överbevisa vederbörande om synd, rättfärdighet och dom. Och då blir det en reaktion -mer eller mindre våldsam- därför att det alltid finns en fiende som försöker göra det motsatta.

Djävulen, Guds avsvurne fiende, gör allt som står i hans makt för att hans änglar och demoner ska hindra en människa från att fatta sitt beslut, att bli en personlig kristen genom tron på Jesus, Guds Son. Övertygelsen om det sanna i kristendomens kärleksbudskap får -enligt den djävulska strategin- absolut inte hinna rota sig i själens djup. Därför pågår den andliga striden dag och natt.

När Jesus talar i liknelsen om såningsmannen (Matt 13 och Luk 8), så beskriver Han också hur utsädet föll dels vid vägen (där fåglarna kom och åt upp det), dels på stenig mark (där det inte fanns så mycket jord), dels bland tistlar (som växte upp och kvävde det) och slutligen det som såddes i den goda jorden och bar frukt (30-falt, 60-falt och 100-falt).

Utsädet är Guds ord

Det som föll vid vägen betyder alltså att en människa hör budskapet om Guds rike men förstår det inte, utan den onde kommer och rycker bort det ur hans hjärta.

Det som såddes på stenig mark betyder att den som hör ordet genast tar emot det med glädje, men har ingen rot i sig. Han håller därför bara ut en tid, men när lidande eller förföljelse möter honom för ordets skull, så kommer han på fall.

Det som föll bland tistlar betyder att den som hör ordet har världsliga bekymmer, bedräglig rikedom och en njutningslystnad som kväver ordet, så att det blir utan frukt.

Bara det som såddes i den goda jorden bär frukt. En del bär 30 gånger så mycket som behövs för att man ska kunna ta till sig sanningen. I en del människors hjärtan och liv bär det 60 gånger så mycket, och i en del hjärtan och liv som är fyllda av hängivenhet för sina medmänniskors frälsning och Guds Ords framgång, kan resultatet till och med bli att 100 människor nås av evangeliets frälsande budskap.

Vilken kategori tillhör du och jag? Måtte Guds Ande få full frihet att använda oss som Han själv vill och kan, så att resultatet av våra livsinsatser blir något att glädjas över när den dagen kommer, då allt skall uppenbaras som nu är dolt och vi ska få den lön som ankommer på oss var och en – efter hur vi har förvaltat vårt ’pund’ och använt den dörr som Gud öppnat - för oss hedningar.

På den dagen ska ”de förståndiga lysa som himlavalvets ljus” står det och ”de som har fört många till rättfärdighet, som stjänor, alltid och för evigt” (Dan 12:3 SFB).

AMEN!