En stilla stund

1 Sam 2:9

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Bakgrunden till den här stunden är hämtad från 1 Sam 2:9 och är en strof ur ’Hannas lovsång’ inför Gud, sedan hon lämnat sin son Samuel i Herrens tempel i Silo, hos prästen Eli. Men innan jag går vidare ska jag be om Guds Andes hjälp och vägledning så att allt blir rätt.

”Gode Gud! Jag kommer på nytt inför Ditt ansikte med en bön om Din hjälp och väg-ledning så att det budskap som du vill ha framfört också blir förmedlat av mig. Amen.”

Om Hanna står det att ’Herren hade gjort henne ofruktsam’ så att hon inte fick några barn. Och i den tidens kultur ansågs det som en skam att inte kunna få barn, så därför blev Hanna retad av sin mans andra hustru varje gång som hon gick upp till templet för att offra. Det är alltså bakgrunden till Hannas lovsång inför Gud - när hon efter att ha utbett sig en son av Herren - blev havande och födde Samuel.

Skriften säger vidare att ”Herrens ord var sällsynt på den tiden och profetsyner var inte vanliga.” Men Herren kallade Samuel till sin profettjänst och hela Israel förstod att han var betrodd att vara en Herrens profet. (1 Sam 3:1, 20 – SFB). Samuel blev sedan domare i Israel och var det så länge han levde. När han blev gammal satte han sina båda söner till domare, men de vandrade inte på rätta vägar utan ’sökte orätt vinning, tog mutor och förvrängde lagen’ står det. Därför samlades de äldste i Israel och kom till Rama där Samuel bodde, och begärde att han skulle sätta en kung över dem ”så som alla folk har” sa de. Samuel tyckte att det var ett dåligt förslag och bad till Herren om vägledning. Då sade Herren till Samuel: ”Lyssna till folket i allt de säger till dig. Ty det är inte dig de har förkastat, utan det är mig de har förkastat, så att jag inte skall vara kung över dem” (1 Sam 8:5, 7 – SFB). På Herrens uppdrag smorde Samuel sedan Saul till kung. Folket fick som de ville men den framtid som sedan följde blev inte lyckosam.

MUSIK

Bibelorden som jag inledde den här stunden med, alltså ”av egen kraft är ingen stark” är verkligen en sanning i sin högsta potens. Talesättet att ’ensam är stark’ är lögn. Vi människor är väldigt kortsynta, eller man kanske skulle säga närsynta, därför att vi dels nästan alltid bara ser det som är precis framför ögonen och dels för att vi inte heller har någon större tidsmässig framförhållning, eller kunskap om framtiden. Och det beror ju på att Gud har skapat oss så, och jag tror att han gjort det för att vi inte ska fastna i en massa bekymmer, oro eller ångest inför morgondagen. Jesus säger i sin bergspredikan: ”Gör er alltså inte bekymmer för morgondagen. Den skall själv bära sitt bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga” (Matt 6:34 – SFB). Men för oss som tror på den levande och uppståndne Jesus, som vår frälsare, finns det en yttre fiende, djävulen, som ständigt förvränger sanningen och vill förvilla oss för att vi inte ska kunna se verkligheten som den är, och kunna bedöma den på ett riktigt sätt. Men det står skrivet: ”Stå emot djävulen, så skall han fly bort från er” (Jak 4:7 – SFB).

MUSIK

Aposteln Paulus var klar över faran med att låta sig påverkas eller överhuvudtaget ha något som helst att göra med djävulen eller hans änglar och demoner. Han skriver till de troende i Efesus och förmanar dem med orden: ” Ge inte djävulen något tillfälle” (Ef 4:27 – SFB). Min käre vän som lyssnar nu, så här är det: Om vi medvetet eller omedvetet försätter oss i en sådan situation att vi på minsta sätt öppnar vårt sinne för påverkan av ond-skans makter, i vilken form de än uppenbarar sig, så kan det hända -på ett ögonblick- att vi i vår tanke fångas av något som frestar oss eftersom vi dras och lockas av vårt eget inre begär. Vår tro sätts då på prov, men om vi ödmjukar oss, underordnar oss Gud och står emot djävulen, så ska han -som jag sa tidigare- fly bort från oss. Därför skriver Jakob: ” Dessa onda begär leder till onda handlingar och straffas till sist med döden” (Jak 1:15 – LB). Han förmanar fortsättningsvis i det 4:e kapitlets 4-10:e vers så här: ” Förstår ni inte att kärlek till världen innebär fiendskap mot Gud? Ni kan inte samtidigt vara Guds vänner och världens. Eller vad tror ni Skriften menar, när den säger att den helige Ande, som Gud har sänt i våra hjärtan, vakar över oss med kärleksfull svartsjuka? Skriften säger att Gud ger de ödmjuka nåd, han benådar dem som underkastar sig hans vilja, men han bekämpar de stolta och högfärdiga. Därför ska ni ödmjukt överlämna er till Gud. Säg nej till djävulen, så kommer han att fly ifrån er. Och när ni närmar er Gud, närmar Gud sig er. Tvätta av er allt ont, ni syndare, och låt ert inre fyllas av Guds renhet, alla ni som tvivlar. Gråt över det onda ni har gjort. Sörj med uppriktig ånger. Ge rum för tårar i stället för skratt, och sorg i stället för glädje. När ni inser er litenhet inför Herren och ödmjukar er, kommer han att resa upp er och uppmuntra och hjälpa er” (Jak 4:4-10 – LB).

MUSIK

Sanningen är alltså att ”Av egen kraft är ingen stark” och jag har alltid undrat varför vi människor för det mesta envisas med att tro mer på oss själva och vår egen bedöm-ningsförmåga och kraft än på Jesus som är given all makt i himlen och på jorden. Varför har vi inte det obegränsade förtroende för den treenige Guden som vi borde ha? Vi tror ju ändå på att han har skapat oss och den värld vi lever i med allt vad den rymmer. Varför förtröstar vi då inte till 100% på att han också vet hur hans egen ska-pelse ska skötas? Om vi lägger både oss själva och allt annat i Guds händer, så vet vi ju att allt kommer att samverka till det bästa. Men det verkar ändå som om vi inte riktigt litar på att det kan vara sant. Beror det på att vi bär själva syndamänniskans natur så djupt inom oss, trots att vi är fria från all synd i namnet Jesus?

Biskopen Bo Giertz skriver: ”Så en dag, när människan kämpar med synden och går där och bryter sten på hjärtats åker, så att svetten lackar, i hoppet om att hon nu ändå ska bli kvitt de sista syndastenarna och få se det börja växa på allvar, ränner hon spaden i fasta stenhällen. Hon går omkring, gräver runt, skrapar och försöker på nytt. DÅ går den förfärliga sanningen uppför henne: det är stengrund hela vägen. När hon kört ut lass på lass av lösa stenar och vräkt dem utanför staketet, har hon inte fårr till stånd en trädgård, som kan börja bära fukt åt Gud; hon har blottat en stenhäll av granit, som aldrig någonsin ska bära ett nyttigt träd. Detta är stengrunden, som också kallas syndafördärvet. Det är den fördärvade naturen, som står åter, när människan skilt sig från alla sina medvetna synder. Stengrunden gör, att människan är lika stor syndare inför Gud, när hon bjudit honom det yttersta hon förmår av lydnad och hängivelse” (’Stengrunden’ sid 257). Men det finns en nådens sårsalva från Gud.

MUSIK

Bo Giertz hade klart för sig hur Guds nåd når oss genom Jesu blod. Jag läser ytterligare några rader ur hans bok ’Stengrunden’:

”Stengrunden i hjärtat behöver därför inte bli grunden till en dom över oss. Den kan bestänkas med Jesu blod, så som Golgata klippa den dagen, när blodsdropparna föll från korset, förvandlades från en galgbacke till en försoningsklippa. Då tecknar Gud ett korsets tecken över den onda grunden och gör människan rättfärdig i Kristus. Hela stengrunden lyftes över och vilar på försoningsklippan. Den förblir hård som sten. Människan, sådan hon är i sig själv, förblir syndare till sitt väsen. Men skulden är sonad, förbannelsen är hävd, frimodigt som ett barn kan hon komma inför Guds ansikte, och i tacksamheten för försoningens under börjar människan leva till sin Frälsares ära. Då kommer trons frukter fram. En ny jordmån har lagt sig över stenhällen i hjärtat; det är trons goda jord, som vattnas av nåden. Där börjar det lång-samt växa något, som aldrig ville gro förut./…/ Stengrunden i hjärtat och försoningsklippan på Golgata är de två berg, på vilka människans öde avgörs. Förblir hon på stengrunden, är hon förlorad. Men från stengrunden till försoningsklippan leder bara EN väg, en fast stenbro, byggd en gång för alla – det är Ordet.

Liksom endast det gudomliga Ordet kan överbevisa människan om synd och avslöja hennes själ ända ner till stengrunden så kan ingenting annat än Ordet (och den Helige Ande) uppenbara sanningen om Försonaren” (’Stengrunden’ sid 260).

MUSIK

Judas uppmanar till kamp för tron i sitt brevs 3:e vers, och skriver: ”Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga” (Jud vers 3 – SFB).

Det är alltså en kamp för oss allesammans, men Gud ger oss genom sin Ande, kraft att kämpa varje dag. Aposteln Petrus säger i sin pingstpredikan: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den Helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar” (Apg 2:38-39 – SFB).

Hur du har det som lyssnar nu känner jag inte till, men visst är det -åtminstone enligt min egen erfarenhet- en ständig kamp mot syndens nedbrytande krafter som vill för-därva livet för oss. Det enda du och jag kan göra, i dag och så länge vi lever, är att luta oss mot och förtrösta på Jesus och hans ord: ” Se, jag är med er alla dagar intill tidens slut” (Matt 28:20 – SFB). Med det löftet och förvissningen inom oss så får vi vila och ta en dag, ett ögonblick i sänder – ty av egen kraft är ingen stark.

Aposteln Paulus skriver i sitt brev till romarna: ”Vi vet att lagen är andlig, men själv är jag köttslig, såld till slav under synden. Ty jag kan inte fatta att jag handlar som jag gör. Det jag vill, det gör jag inte, men det jag hatar, det gör jag. Om jag nu gör det jag inte vill, samtycker jag till lagen och säger att den är god. Men då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig. Ty jag vet att i mig, det vill säga i mitt kött, bor inte något gott. Viljan finns hos mig, men att göra det goda förmår jag inte. Ja, det goda som jag vill gör jag inte, men det onda som jag inte vill, det gör jag. Men om jag gör det jag inte vill, då är det inte längre jag som gör det, utan synden som bor i mig./…/Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre!” (Rom 7:14-20, 24-25- SFB). Amen.

MUSIK