En stilla stund

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård.

När jag för mig själv undrade över vilken bibeltext som kunde vara den rätta i det här programmet, så kom den 139:e psalmen och vers 23-24 upp, där det står så här:

”Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen” (Ps 139:23-24 SFB).

Eftersom jag inte vet vad programmet i övrigt ska innehålla, så gör jag som jag brukar, jag ber om Guds vägledning genom den helige Ande.

”Gode Gud. Jag tackar Dig för att jag alltid får komma till Dig för att få hjälp och vägledning. Jag ber att Din helige Ande ska visa mig vilka tankar som Du vill att jag ska förmedla till mina lyssnare. Styr mig till 100% så att ingenting blir fel tänkt eller sagt från min sida. Hjälp mig att ha ett lyhört öra, så att jag kan höra vad Du säger, och hjälp mig sedan att förstå det jag har hört, på ett riktigt sätt. Amen.”

Den där texten från psalm 139 har du kanske, liksom jag, läst många gånger. Men har du läst den med eftertanke? Meningen med texten måste väl ändå vara att den SKA mana till närmare eftertanke för ett lyssnande öra och ett vaksamt sinne -och i nästa steg om möjligt- leda till en förändring. Och ska det kunna bli en förändring så måste ju du och jag först förstå vad det är som ÄR fel och vad som alltså måste förändras – eller hur?

MUSIK

Behöver du och jag alltså bli utrannsakade av Gud? Kan Gud behöva känna ditt och mitt hjärta? Kan Gud behöva pröva oss och känna våra tankar – och i så fall varför behöver Han det – Han vet ju redan allt?

Svaret får vi i nästa vers. Alltså för att se till om du och jag är på en olycksväg (utan att vi kanske själva förstår det) och för att bli ledda på den eviga vägen.

Psalmförfattaren, Kung David, tyckte uppenbarligen att även om Gud redan i förväg vet allt och är överallt, så behöver du och jag ändå bli utrannsakade och prövade av Honom. Det står ju om Abraham, som var Guds vän och ’vandrade i umgängelse med Herren’, att han blev blev prövad när Gud ville veta vad som fanns innerst i hans hjärta. Han befallde därför Abraham att offra sin ende son Isak. Gud ville veta om Abraham satte sin son före Gud själv, när det verkligen gällde. Och Gud fick svaret att det var Han, och inte Isak, som kom i första rummet. Just för att Abraham inte undanhöll Gud sin ende son, så blev ju Abraham kallad trons fader, och hans efterkommande skulle bli rikligen välsignade av Gud, och så talrika som stjärnorna på himmelen och som sanden på havets strand, står det.

Gud sa till Abraham: ”I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till min röst” (1 Mos 22:17-18).

MUSIK

Jag vet inte vad du som lyssnar nu, tycker om det här med att bli prövad av Gud, men kanske är det inte alltid så enkelt att stå rakryggad i sin tro. När allting går en väl i händer så är det kanske inte så svårt att prisa sig salig och tacka Gud i alla livets förhållanden, men när fattigdomen skrattar en i ansiktet – eller man kanske läggs på sjukbädden och hälsan tas ifrån en – då är det inte lika lätt.

Jag tror att Gud kan pröva en människa på många sätt, men det är två situationer som jag tänker särskilt på.

Den ena är att Gud låter allt lyckas väl och livet leker som man säger. Gud välsignar kanske på alla tänkbara sätt och till slut är man kanske framme vid en punkt där man mer och mer är övertygad om sin egen duktighet, förmåga och förträfflighet. Gud vill nog veta var den där vändpunkten av stolthet ligger någonstans i ditt och mitt hjärta.

Den andra situationen är när Gud plockar ifrån en det ena efter det andra. Vi kan ta Job som ett talande exempel på det jag menar. Barnen blir kanske sjuka eller omkommer. Hus och hem tas ifrån en genom något oväder, en olyckshändelse eller kanske genom att någon kreditgivare som lånat ut pengar till dig, går omkull och drar oskyldiga med sig. Vad händer DÅ med din och min tro - på en god Gud?

Kan vi -som Job- när vi sitter mitt i askan, kanske efter vårt nedbrunna hus, och skrapar vår kropp med en lerskärva säga: ”Dock, jag vet, att min förlossare lever och att Han till slut skall stå fram över stoftet. Och sedan denna min sargade hud är borta, skall jag fri ifrån mitt kött få skåda Gud” (Job 19:25-26 – 1917).

Gud kanske vill veta var den där vändpunkten av klagan -eller uppror mot Gud- ligger någonstans i ditt eller mitt hjärta.

MUSIK

Visst tycker man synd om Job, som (jag åtminstone personligen tycker) oförskyllt fick lida för sin tros skull. Det står att: ”Vid allt detta syndade Job icke med sina läppar” (Job 2:10 – 1917).

Jag kan i alla fall inte se att Job gjorde något annat ”fel” än möjligen att han var negativ mot sig själv och ifrågasatte Guds handlande, eftersom han betraktade sig själv som syndfri.

När vi tänker på Guds handlande mot den rättfärdige Job, så kanske vi ibland jämför oss med honom – även om det kanske är väl magstarkt. Vi får inte glömma att vår situation är så mycket annorlunda -än Jobs var- inför Gud. Job hade ju inte Jesus som sin förespråkare eller advokat. Vi har alltså ett mycket bättre utgångsläge än vad Job hade. Om du tycker att du ändå skulle vilja hjälpa Job lite på traven, så kunde väl Gud ändå ha förklarat för Job, tycker man, åtminstone när det hela var över, varför han blev utsatt för allt det där lidandet – eller hur?

Ja, mänskligt att döma så kan man kanske tycka det. Men, nu är Gud en gång för alla inte någon människa, som behöver ursäkta sig eller förklara sig. I stället får Han till slut Job att inse att han inte ens har någon rätt att ifrågasätta Guds handlande, för han begriper det ändå inte.

Antagligen hade det varit omöjligt för Gud att få Job att förstå, att han bara tjänade som ett åskådningsexempel på en absolut rättfärdighet - nästan bortom alla gränser.

MUSIK

Kan det va så att du eller jag är inne på en olycksväg utan att vi kanske förstår det?

Ja, det är nog möjligt, eftersom vårt förstånd är så begränsat och vår bedömnings-förmåga därför också kan vara begränsad. Kanske är det svårt för oss att i alla olika situationer känna till vilka fallgropar och faror som lurar på oss, genom vårt liv och leverne. Vi lever vi ju inte heller bara för oss själva, utan ofta i ett nätverk av relationer med andra människor – som, utan att vi är medvetna om det, kanske har helt andra värderingar och prioriteringar i livet, än vad vi själva har.

Din egen bedömning av ärlighet och hederlighet till exempel, kanske inte alls är densamma som din medmänniskas. Han eller hon har kanske aldrig fått lära sig att ens tala sanning. Från barnsben har man kanske fått lära sig att lura sina kompisar så långt det går. Kanske ända sedan man började spela kula. Varför skulle man i så fall börja tänka på ett annat sätt när man kommer ut i livet – på en arbetsplats eller i något annat sammanhang? Pappa eller mamma lurades kanske, så då kan det väl inte vara fel – eller hur?

Är du förälder så vet du hur det är. Barnen gör ofta inte som du säger åt dem att göra, utan de gör som de ser att du gör. De följer ditt exempel. Det är därför det är så viktigt hur du och jag lever.

Vad menar psalmisten när han talar om ”den eviga vägen”?

Jo, han menar förstås den väg som leder till det eviga livet. Vilken väg är det då? Ja, i den gamla tiden gällde det för Israels folk att leva efter lagen och profeterna. Kunde man det, så kunde man också nå fram till det eviga livet – för så hade Gud bestämt.

MUSIK

De skriftlärda och fariséerna kom vid ett tillfälle fram till Jesus och hade med sig en kvinna som hade blivit tagen för äktenskapsbrott – på bar gärning.

De sade till Jesus: ”I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?”

Jesus böjde sig ner och skrev med fingret på marken. Sedan sa Han:

”Den som är utan synd, kaste första stenen” (Joh 8:5). Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken. När de hörde det gick de därifrån, den ene efter den andre – de äldste först.

Många bibelläsare har under tider som flytt undrat dels varför Jesus skrev på marken och dels vad Han skrev för någonting.

Jag kan inte påstå att jag vet svaret, men jag tror att anledningen till att Jesus skrev på marken -och i sanden- var att anklagelsen mot kvinnan inte skulle finnas kvar, utan skulle sopas bort med vinden.

När Jesus böjde sig ner första gången, så tror jag att Han skrev om LAGEN.

När Han böjde sig ner och skrev på marken för andra gången, tror jag att Jesus skrev om NÅDEN.

Utan Guds Nåd, och den helige Andes väckning av hjärtats innersta, så hade ingen av oss kommit ens i närheten av den eviga vägen och det eviga livet. Vi var ju allihop andligen döda och absolut oförmögna att göra någonting i vårt hjälplösa tillstånd.

Är man död så är man ju definitivt utan möjlighet att ens ropa på hjälp – eller hur?

Men Guds Ande väckte oss till liv – det eviga livet genom tron på Jesus Kristus.

MUSIK