En stilla stund

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Till de kristna i Rom skriver aposteln Paulus att han tackar Gud för ”att ni har blivit av hjärtat lydiga, så att ni följer den lära som har getts er till mönsterbild…och har blivit tjänare under rättfärdigheten
… så skall ni nu ställa era lemmar i rättfärdighetens tjänst, till helgelse” (Rom 6:17-19
-1917).

Men innan jag går vidare ska jag be om Guds hjälp så allt blir rätt tänkt och sagt.

”Gode Gud! Du ser och vet allt om bakgrunden till den här bibeltexten som jag nu har lyft fram. Herre, din tanke är ju att vi som tror på dig ska dö bort från synden och leva ett nytt liv med Kristus, i rättfärdighetens tjänst, inte i syndens. Lär mig och oss allesamman att förstå ditt ord och ta till oss det, så att det blir ett ljus under vår trosvandring. Amen.”

Häromdagen hörde jag en sång som bland annat handlade om att Gud känner till både ”avigan” och ”rätan” i våra liv. När jag funderade över det så kom det för mig att både rätan och avigan ju är olika sidor av samma sak. Skillnaden är väl att om man tittar på avigan så ser man bara en massa osammanhängande trådar, men när man ser på rätan så ser man mönstret perfekt. Det anmärkningsvärda är att även om avigan ser rörig och underlig ut, så kan man inte ta bort någonting därifrån utan att det också påverkar rätan och den mönsterbild som finns där.

När man tänker på det, så förstår man lite bättre hur ett till synes virrigt sammelsurium i livet, ändå - med Guds nåd och hjälp - kan bli någonting fint och bra till slut, när allting samverkat till det bästa möjliga, med hänsyn till alla gällande förutsättningar.

MUSIK

Tanken på att mitt eget liv kan bli någonting bra till slut, om det får vila i Guds händer, ger mig tröst och hopp. Jag vet inte om profeten Jeremia hade det likadant när han talar om hur Gud sände honom till krukmakaren för att han där skulle se, lära sig och förstå hur Gud arbetar med oss människor. Profeten fick se hur lerkärlet som han arbetade med gick sönder i krukmakarens hand. Det står ingenting om att  krukmakaren tappade kärlet i golvet eller något liknande. Men han misslyckades på något sätt som jag antar hade med själva leran som material att göra. Jag är inte krukmakare så jag kan inte tolka det profeten Jeremia skulle lära sig. Kanske försökte krukmakaren göra en viss sorts kärl, på ett visst sätt, men var, av olika anledningar, tvungen att göra ett annat kärl i stället av det material han hade i händerna. Leran var kanske inte så formbar som krukmakaren först trodde. Kanske var materialet för torrt eller av annan anledning osmidigt att arbeta med. Hursomhelst så gav inte krukmakaren upp utan fortsatte och gjorde ett annat kärl, så som han ville ha det gjort. Jag tror att det är det som är själva poängen med den här bilden, att vi får vara som lera på Guds drejskiva... i Guds verkstad. Vi behöver inte  se oss själva som färdiga utställningsföremål utan får lov att vara material som Gud arbetar med i en process som kanske tar hela livet... men som ändå till slut blir så som Han vill ha det gjort.

MUSIK

Det finns mycket kvar att önska - åtminstone om jag får säga det själv - när det gäller att bli ”färdig” i den store krukmakarens hand, om man någonsin blir ”färdig” på den här sidan av evigheten. Det är nog som någon sa, att ”det tar ett helt liv att lära sig leva”.
Jag vet inte, men det är nog på samma sätt när det gäller det andliga livet. Alltså ett livslångt lärande - steg för steg på helgelsens väg - för att vi ska komma dit Gud vill ha oss så att han kan forma oss till det som han har tänkt.

Det är väl så att det tar olika lång tid för oss var och en kanske, beroende på hur mycket av egenliv och slagg som måste luttras bort innan Guds egen bild kan bli synlig i oss.

Uppenbarligen finns det människor som har en helt annan hastighet i sin utveckling än
t ex jag själv begåvats med. Jag vet inte om det är det personliga umgänget med Herren som avgör den här utvecklingshastigheten, men jag anar att det ligger till så. Jag tänker ofta på Abraham och Gud. Det står ju skrivet om Abraham att ”han vandrade i umgäng-else med Herren” och på ett ställe säger Herren Gud: ”Hur skulle jag kunna dölja för Abraham vad jag tänker göra?”

Eller tänk på profeten Elia, som när hans dagar på jorden tog slut, bara togs bort från jorden av Gud i en vagn av eld, mitt för ögonen på Elisa, hans lärjunge.

MUSIK

Elia var Guds vän, står det. Ändå står det om honom, efter det att Guds eld fallit över offret på berget Karmel, att han sprang nerför berget i rädsla för kvinnan Isebel och önskade sig sedan döden i sin förtvivlan vid bäcken Kerit.

Varför gjorde han det?
Ja, jag vet inte, men det verkar som om alla Guds profeter reagerar ungefär på samma sätt. Efter deras största ”framgångar” följer vanligen deras största ”besvikelser”. Kanske är det ordnat så vist av Gud själv, för att ingen ska förhäva sig över sin ”profetgärning”. Är detta som jag nu har sagt något som berör dig? Pröva i så fall dig själv i ödmjukhet inför Herren din Gud och bekänn eventuellt ditt högmod och vänd om medan tid är!

Högmod är synd!

Varför går inte du och jag in i kampen mot det onda? Varför ställer du och jag oss inte på ‘muren’ eller barrikaderna och talar ut med hög och klar röst om allt som är fel ur Guds perspektiv? Beror det på att inte heller du och jag är varse vad som är fel? Eller beror det på att vi inte är lyhörda för Guds röst i dessa yttersta av dagar? Eller är vi fega... kanske rädda? Kanske lider vi av människofruktan. Bryr vi oss mer om vad våra medmänniskor ska tycka och tro, än vad Gud säger?

Hur ska vi kunna försvara vårt handlande inför Guds tron en gång, när Han som har ögon som eldslågor rannsakar vårt liv och leverne? Ska Han säga till dig och mig: ”Kom ni min Faders välsignade och tag i besittning det rike som är berett åt er från tidernas begynnelse...” eller ska han säga: ”Gå bort ifrån mig ... jag känner er inte?”

MUSIK

Guds bedömning av våra liv, inför Guds tron på den dagen, kommer nog att förvåna oss. Det som vi tyckte var bra och riktigt gjort, kommer kanske att brinna upp som hö och strå. Annat som vi kanske inte ens tänkt särskilt på, kommer att tilldra sig Guds upp-märksamhet, därför att motivet till vårt handlande var rent och inte befläckat av någon självgodhet, pliktkänsla eller högmodstanke. Kommer du och jag att bli frälsta -såsom genom eld- när allt vi ”bidragit” med under vår stund på jorden, brunnit upp inför Guds granskande blickar. Vad förväntar sig då Gud av oss? Jo, han förväntar sig att vi rätt förvaltar det pund vi har fått. Vad betyder det då att ”rätt förvalta”? Jo, det innebär att ha gjort det bästa möjliga efter den förmåga vi fått. Om du har väglett en eller tusen till tro på Jesus, tror jag inte är det avgörande, utan om du gjort det som du kunde, efter den förmåga du hade och de omständigheter som rådde. Om du påminner dig den man som bibeln talar om som fick ett enda pund att förvalta, så var anledningen till hans herres vrede inte att han inte lyckats förvalta sitt enda pund så att han fick ytterligare tio pund. Nej, vreden kom sig därav att han inte gjort ens det han kunde ha gjort, nämligen satt in pundet på en bank, så att hans herre åtminstone fått ränta på sitt kapital. Det kunde han ju ha gjort - eller hur? Men han gjorde inte det heller!

Hur förvaltar du ditt pund? Du tycker kanske inte ens att du har fått något pund att förvalta. Kanske ligger du bunden vid en sjuksäng och säger dig att du inte kan göra någonting för Herren. Men är det sant? Du kan visserligen inte springa runt och knacka dörr eller stå på en estrad och predika... men du kan kanske tala om Gud, med den som vakar över dig under nattens timmar, eller sköter om dig på dagarna. Eller bedja i din ensamhet. Bönearbetet är något mycket viktigt i Guds rike.

MUSIK

Kanske är ’meningen med ditt lidande’ - om du tillåter att jag uttrycker mig så - att någon annan ska slippa, och i ditt ställe kunna arbeta för Guds rikes framgång på något annat sätt. Paulus skriver i sitt brev till de troende i Kolosse: ”Nu gläder jag mig mitt under mina lidanden för er. Och det som fattas av Kristuslidanden uppfyller jag i mitt liv för hans kropp, som är församlingen” (Kol 1:24 – SFB).

Fattades det något i Jesu lidande eftersom Paulus skriver som han gör? Nej, det tror jag inte alls. Jesu lidande, både i Getsemane och på Golgata kors var absolut ett lidande -för oss och vår synd- i fullt och tillräckligt mått. Men för vår fortsatta vandring på trons väg -till helgelse inför Guds ansikte- är det ett stycke kvar - kanske av både glädje och lidande. Vi ska ju ”ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman  och fullkomnare … som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet” (Hebr 12:2-3 – SFB).

Både du och jag kommer nog en gång - på andra sidan - att bättre förstå vad våra böner betydde som vi sände upp inför Herrens ansikte. Kanske var det dina böner som helt avgjorde utvecklingen, även om du inte insåg det då. Jag tror att den Helige Ande vill hjälpa oss att vara uthålliga i bönen, inte ge upp, utan tränga oss fram till nådens tron där vi alltid får hjälp i rätt tid.

Dagens minnesord: ”Döm inte, så blir ni inte dömda” (Matt 7:1 – SFB).

MUSIK