En stilla stund

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Det här programmet handlar om Guds tjänare, Kaleb och Josua, som hade ’en annan ande’ än de andra som sändes ut för att bespeja Kanaans land. Men, för att allt ska bli rätt tänkt och sagt så börjar jag med att be om Guds vägledning genom Hans Helige Ande.

”Gode Gud. Ännu en gång kommer jag inför Ditt ansikte och ber om Din hjälp, insikt och vägledning, så att jag på ett rätt sätt kan förmedla Ditt ord och det som Du särskilt vill att vi ska lägga märke till. Amen.”

Situationen som vi kommer in i är alltså följande:

Guds tjänare Mose, hade på Herrens befallning sänt ut 12 spejare för att se efter hur Kanaans land var. Alltså bl.a. om folket var svagt eller starkt, om de var få eller många. Om landet var gott eller dåligt, om städerna var som läger eller om de var be-fästa, om jorden var fet eller mager och om det fanns träd där eller inte. (4 Mos 14).

Efter 40 dagar kom de tillbaka och rapporterade om sina intryck.

Men rapporterna var inte samstämmiga. Kaleb och Josua ansåg att man genast borde ”dra dit upp och inta landet” --- De sa: ”Frukta inte för folket i landet, för de skall bli som en munsbit för oss. Deras beskydd har vikit ifrån dem, men Herren är med oss” (4 Mos 13:31; 14:9 SFB). Men de övriga spejarna talade illa om landet som de hade bespejat. De sa att folket där var resliga män – en del av dem var jättar. De sa: ”Vi kan inte dra upp mot detta folk, ty de är för starka för oss.”

MUSIK

Kaleb och Josua talade tro, eftersom Herren var med dem, medan de andra talade otro, eftersom de behärskades av sin egen rädsla för det storväxta folket och deras befästa städer.

Vad händer nu?

Jo, hela menigheten börjar ropa och skrika ”och folket grät den natten” står det. De ville välja en annan anförare och återvända till Egypten. Det gick så långt så de till och med ville stena Kaleb och Josua.

Men då visade sig Herrens härlighet i uppenbarelsetältet för alla Israels barn. Och Herren ville utrota hela folket, för att de vägrade tro på Honom, trots alla tecken som Han hade gjort ibland dem. Men Mose medlade för folket och bad om förlåtelse för dem. Han sa: ”Förlåt nu detta folks missgärning efter Din stora nåd, så som Du har låtit Din förlåtelse följa detta folk allt ifrån Egypten och ända hit” (4 Mos 14:19 SFB).

Då förlät Herren Gud Israels folk, men straffade dem också, så att ingen som var 20 år gammal eller äldre fick komma in i löfteslandet, utan de fick under 40 år bära på sina synder. Gud sa: ”Ni skall då erfara att Jag har tagit min hand ifrån er. Jag, Herren, har talat. Jag skall i sanning göra så med hela denna onda menighet som har rotat sig samman mot mig. Här i öknen skall de omkomma, här skall de dö”

(4 Mos 14:34-35).

MUSIK

Vandringen från Egypten till Kanaans land som flöt av mjölk och honung, tror jag Gud hade planerat skulle ta en rätt så kort tid, men på grund av folkets otro och ovilja att förtrösta på Gud, som fört dem ut ur slaveriet, så fick de vandra i öknen i 40 år, och allesammans som var 20 år eller äldre dog där under tiden. Det var alltså deras barn, som hade fötts under ökenvandringen, som till slut gick över Jordan-floden och in i löfteslandet.

Jaha, säger du kanske, det var ju tråkigt allt det där, men vad har det med oss att göra som lever nu i en helt annan tid och under helt andra omständigheter?

Ja, det kan man ju fråga sig, men jag tycker att det finns en del lärorika paralleller som kan vara värdefulla att lägga märke till.

Efter 430 år av slaveri så var Guds tid inne, när Han kallade hela Israels folk ut i frihet på ett sätt som ingen människa skulle kunnat förutse och planera. Israels ’exodus’ var verkligen en ’utvandring’ som var iscensatt av Gud själv för sitt egendomsfolk. Ett folk som tidigare inte var ett folk, men som Gud kallade ut och utsåg åt sig.

Guds hemliga vishet blev alltså än en gång uppenbarad på det mest fantastiska sätt.

Men var det någon som prisade och lovade Gud? Var det någon som sa ’Halleluja’ och tackade Herren Gud för den här mirakulösa räddningen? Nja… när man läser i Moseböckerna om hur det hela gick till, så blir man inte så särskilt övertygad om folkets glädje och begeistring över Guds kraft och makt. Snarare handlar det om knot och klagan över det ena och det andra. Var det inte bröd som fattades, så var det vatten… eller kött. Många bland folket ångrade sig och tyckte, trots allt elände, att de ändå hade haft det bättre i Egypten…

MUSIK

Av bibelns berättelser om ökenvandringen, förstår man att Gud var nära att ge upp och förinta folket, för att snabbt få ett slut på alltsamman. Men Mose, folkets store ledare, som Gud hade utvalt, bad om förlåtelse för folket och Gud ändrade sig.

Det står att ”mannen Mose, var mycket saktmodig, mer än någon annan människa på jorden” (4 Mos 12:3 – 1917). Och det behövdes tydligen under de 40 åren som ökenvandringen varade. Den tidigare 40 års-perioden som Mose hade vaktat sin svärfar Jetros får i öknen, hade varit en Guds skola och en fostran i ödmjukhet, som verkligen inte hade gått spårlöst förbi.

Gud visste nämligen vad som väntade Mose.

Och när Mose var 80 år gammal uppenbarade Gud sig för honom i en brinnande buske på berget Horeb i Midjans land, och kallade honom till ledare för Israels folk.

Kan man -i ljuset av vad Mose senare fick vara med om- säga att det var dåraktigt av honom att ta på sig uppgiften som israeliternas ledare? Svaret måste bli ’nej’.

Gud var ju med honom, och Aron, hans bror, som var mer talför, fick sköta den delen av Moses livsuppgift. Skriften säger att: ”Det som för världen var dåraktigt, DET utvalde Gud” står det ”för att Han skulle låta det starka komma på skam. Och det som i världen var ringa och föraktat, DET utvalde Gud – ja, det som ingenting var – för att Han skulle göra det till intet, som någonting var” (1 Kor 1:28 – 1917).

MUSIK

Jag sa innan att det finns en del att lära för oss i dag, av det som hände med Mose och Israels folk? Vad menar jag med det?

Jo, jag tänker bl.a. på det faktum att Gud kallade ut ett ’folk’ ur Egypten, som tidigare INTE var ett folk, och gjorde dem till ’ Sitt egendomsfolk’ (2 Mos 19:5-6) även om de var gensträviga och olydiga mot Gud – vilket sedan fick katastrofala följder för dem.

”Mose säger till Israels folk: ’Jag skall väcka er avund mot ett folk som inte är ett folk (alltså oss hednatroende) mot ett folk utan förstånd skall jag väcka er vrede.’” Genom den avundsjukan ska en utvald rest av Israel, frälsas av nåd (Rom 10:19, 11:5 SFB).

På liknande sätt kallar Gud i dag -av nåd- ut oss, ett folk som vill tro på Honom och på Hans Son, Jesus Kristus. Vill vi inte det, så kommer det att få förskräckliga följder för oss också, eftersom otro är synd, och synd obönhörligen leder till död – evig död.

Patriarken Abraham fick ju en gång det löftet (1 Mos 17:5), att han skulle bli en Fader till många folk. Gud sade att Han rikligen skulle välsigna Abraham och göra hans ”efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden på havets strand, och din avkomma skall inta sina fienders portar. I din avkomma (Jesus) skall alla jordens folk bli välsignade, därför att du lyssnade till Min röst” (1 Mos 22:17-18).

I sitt brev till Efesierna (kapitel 1och vers 13-14) skriver Paulus:

”I Honom (Jesus) har också ni, sedan ni hört det sanna budskapet, evangeliet om er frälsning, ja, i Honom har också ni, sedan ni kommit till tro, tagit emot den utlovade Helige Ande som ett sigill. Anden är en handpenning på vårt arv, att Hans eget folk skall förlossas, för att Hans härlighet skall prisas.”

Paulus skriver i sitt brev till Titus (kapitel 2 och vers 14): ”Han (Jesus) har offrat Sig själv för oss för att friköpa oss från all laglöshet och rena ÅT SIG ett egendomsfolk, som är uppfyllt av iver att göra goda gärningar.”

MUSIK

Aposteln Petrus skriver slutligen i sitt första brev ’till de utvalda som lever kringsprid-da som främlingar och, av Gud, är förutbestämda till att helgas genom Anden’:

”Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna Hans härliga gärningar, Han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk, ni som inte hade fått barmhärtighet har nu fått barmhärtighet” (1 Pet 2:9-10 SFB).

Om vi vill tro och förtrösta på Gud och på den rättfärdighet och frälsning som Han har berett genom Sin Son, Jesus Kristus, så får vi alltså räknas till Guds utvalda släkte och Hans folk, på exakt samma sätt som Israel, har varit, är, och alltid kommer att vara, Guds egendomsfolk. Tillsammans är vi då ett andligt Israel – i Guds ögon.

Det är Guds löfte till den som vill tro på Honom och bekänna Jesus som Herre i sitt liv. Och vår uppgift under vår stund här på jorden är alltså att ”förkunna Guds härliga gärningar” för den som vill ta till sig det glada budskapet -evangeliet- om Jesus.

Gud vill då vara vårt beskärm och vi får instämma i Ps 91: ”Den som sitter under den Högstes beskärm och vilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: ’I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på vilken jag förtröstar” (Ps 91:1-2 – 1917).

MUSIK