En stilla stund

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Bibeln innehåller i sina 66 böcker en hel del om judarnas historia och beskriver också frälsningshistorien från början till slut -så som Gud från skapelsens morgon planerat allt in i minsta detalj- ett ögonblick i sänder. Men innan jag fördjupar mig vidare ska jag be om Guds hjälp och vägledning så allt blir rätt.

”Gode Gud! Jag kommer till dig med en bön om förstånd, så att jag kan förmedla det som du vill ha framfört under den här stunden. Jag ber om att den Helige Ande ska ta en fullständig kontroll över mina tankar, ord och handlingar, så att mina lyssnare kan bli välsignade och uppbyggda på sin heligaste tro. Amen.”

När jag inom mig bad om Guds vägledning för det här programmet så kom det några rader för mig, från den gamla välkända sången ”Blott en dag ett ögonblick i sänder...” av Lina Sandell och Oscar Ahnfelt. Varför de här orden kom upp i mitt minne vet jag inte, men här är de - tag dem till dig, du som känner det så i ditt hjärta:

”Själv Han är mig alla dagar nära, för var särskild tid med särskild nåd.
Varje dags bekymmer vill Han bära, Han som heter både Kraft och Råd.”

MUSIK

Jag kom att tänka på en bok som heter ”Stengrunden” och är skriven av Bo Giertz. Den handlar bland annat om hur en av personerna i boken fick tag på en avskrift av en katekesutläggning av Schartau. Med anledning av det läste jag en krönika med rubriken ”Svartrocken som talade om nåd.” Den handlar alltså om Bo Giertz bok ”Stengrunden” och om Henrik Schartau som var komminister i Lund.

Jag citerar ur tidningsartikeln:

”Schartau var ingen karismatisk personlighetstyp, men folk började samlas kring hans katekesförklaringar i Lunds domkyrka. Ryktet spred sig att här fanns en god andlig vägledare. Många själavårdsbrev utväxlades och teologistudenter präglades för livet.” ... ”Men vad gick då Schartaus undervisning ut på? Han var noga med att i sin undervisning ge något till var och en som lyssnade, antingen de tillhörde ’de sovande’, ’de väckta’ eller var bland dem som befinner sig i ’helgelse’”.

Jag ska villigt erkänna att det var en tidigare artikel som satte mig på spåret om Bo Giertz och hans bok ”Stengrunden”, och fick mig att söka efter den. Den var inte lätt att få tag på, eftersom den kom redan 1941. Men tack vare att den sedan tryckts om många gånger, så lyckades jag till slut få tag i ett exemplar. Jag har läst den noga och anbefaller den på det varmaste till dig som inte nöjer dig med en ytlig kristen tro, utan verkligen vill gå på djupet - alltså på Guds djup. Låt inte bara din egen uppfatt-ning om den kristna tron med en snygg fasad och ytlighet, vägleda dig i den grunda jordmånen på stengrunden som är ditt eget hjärtas hårdhet…

MUSIK

Jag citerar vidare ur tidningsartikeln: ”Det som fått eftervärlden att tala om svartrock-ar och svavelosande förkunnelse, är Schartaus kompromisslösa förkunnelse om människans syndafördärv. Och då handlar det inte i första hand om de gärningar som synden yttrar sig i, utan det genomfördärvade hjärta som gör att människan lockas till dessa onda och orena gärningar.” Om den där kommentaren är helt bibelenlig tvekar jag personligen, eftersom Paulus skriver: ”I honom blev också ni omskurna, inte med människohand, utan med Kristi omskärelse, då ni avkläddes er syndiga natur och begravdes med honom genom dopet” (Kol 2:11-12 – SFB).

Jag menar att Gud har gett oss sitt vittnesbörd om att hjärtat är renat genom tron på Jesus Kristus. (Apg 15:9 – 1917).

I den här katekesutläggningen av Schartau, som jag nämnde om tidigare, säger alltså en av personerna i boken ”Stengrunden” så här:
”Det var krut för ett stenhjärta och nådens sårsalva för en dödsskjuten. Vi har aldrig förstått det här med frälsningen förut, fast vi stått mitt uppe i vår Herres vårstorm. Vi har delat folk i omvända och oomvända, vi har tillämpat varje predikan på de säkra och på de trogna, vi har menat, att när en människa kom till omtanke, gällde det bara att se sina synder, ångra och bekänna dem och fly till Kristus i tron, så blev man pånyttfödd.” Men det där med att Guds Ande fått hamra sönder den utvärtes synden, så att man börjar leva utan uppsåtliga missgärningar, är bara den allra första vägbiten, skriver Bo Giertz. Den värsta vägbiten är kvar. Sedan faller släggan på syndafördärvet i hjärtat och där får den falla länge, innan man märker att det är idel berg, idel grå, hård sten, som inte duger till något gott.”

MUSIK

Människan har 3 vägar att välja på, när hon har upptäckt stengrunden i sitt eget hjärta, skriver Henrik Schartau:
- den första vägen är att gå bort i otro, som Judas gjorde (han som förrådde Jesus)
- den andra är att fuska med röjningsarbetet, som fariséerna gjorde, och
- den tredje vägen är att låta stengrunden bestänkas med Jesu blod.

Om egenrättfärdigheten - alltså fusket med röjningsarbetet i hjärtats trädgård - fortsätter Bo Giertz i sin bok ”Stengrunden” så här:
”...Då plockar man bort de stenar, som syns för människorna. Man blir nykter, ärlig och skötsam. Sedan för man på lite mylla av egen rättfärdighet och planterar sådana blommor, som doftar gott för ens egen näsa: (till exempel) älskvärdhet, hjälpsamhet, stora bidrag till missionskollekten, ivrigt arbete för Guds rike, vittnesbörd och predikan eller kanske en ytterlig stränghet i fråga om mat och dryck. Sedan går man bland sina blommor och anser att arbetet är färdigt. Men inför Gud ligger stengrunden bar, och på domens dag har blommorna för länge sedan vissnat.” Men stengrunden i hjärtat behöver inte bli en dom över oss, fortsätter Giertz. ”Den kan bestänkas med Jesu blod, så som Golgata klippa den dagen, när blodsdropparna föll från korset, förvandlades från en galgbacke till en försoningsklippa. Då tecknar Gud ett korsets tecken över den onda grunden och gör människan rättfärdig i Kristus.”

Det där är ord och inga visor. Jag håller verkligen med om att det sannerligen är ‘krut för ett stenhjärta och nådens sårsalva för en dödsskjuten’.

MUSIK

Jag vet inte hur du som lyssnar (eller läser) just nu känner det i ditt eget hjärta, men själv måste jag nog erkänna att jag allt som oftast håller på att snygga till i min egen rättfärdighets trädgård... där ”ivrigt arbete för Guds rike, vittnesbörd och predikan” tillhör de blommor som jag ansar och luktar på i min självupptagna värld. Men jag tror att jag är på väg mot en djupare rannsakan eller ett högre mål - hur man nu vill se det. Jag har i varje fall bestämt mig för att det är Guds vilja som ska få råda i mitt liv och ingenting annat. Det betyder också att jag bestämt mig för att kasta mig ut på Guds Nåd - utan annat skyddsnät än min förvissning om att den Helige Ande vet precis vad Han håller på med i mitt liv. Det har jag erfarenhet av sedan tidigare. Han ansar och beskär för att grenarna ska kunna bära mer och bättre frukt. Jag behöver inte bara få en spricka i stengrunden, så att det eventuellt kan växa upp en ny liten blomma i bergskrevan, utan jag behöver få bort hela berget så att Guds Nåd och Kraft ensam, får bli en verklighet till välsignelse - både för dig och andra.

Som du märker är det här ett rannsakande program om hjärtats innersta motiv och viljan att bli totalt nollställd i sin egen kraft och förmåga, för att det enda som betyder någonting - nämligen att Jesus dog på ett kors - inte ska mista sin kraft.

Budskapet är lika mycket till oss alla som vill ta det till våra hjärtan. Jag tror att Guds Ande vill göra det absolut klart för oss att det är tid att vakna upp och söka Herrens ansikte på ett nytt, mer djuplodande sätt. Ner till botten först - för att vi sedan ska kunna stiga uppåt. Kanske gå in på nya vägar som vi aldrig gått på tidigare. Kanske få vara till hjälp för varandra på ett sätt som vi aldrig tidigare varit med om.

MUSIK

Jag kan inte hjälpa att jag osökt kommer att tänka på bibelorden från profeten Joel:
”Dock, nu må ni vända om till mig av allt ert hjärta, säger Herren, med fasta och gråt och klagan. Ja, riv sönder era hjärtan, inte era kläder, och vänd om till Herren, er Gud; Ty nådig och barmhärtig är Han, långmodig och stor i mildhet och sådan, att Han ångrar det onda” (Joel 2:12-13 – 1917).

Profeten Joel skriver längre fram i samma kapitel, från vers 28: ”Och det ska ske därefter, att jag ska utgjuta av min Ande över allt kött, och era söner och era döttrar ska profetera, era gamla män ska ha drömmar, era ynglingar ska se syner; också över dem som är tjänare och tjänarinnor ska jag i de dagarna utgjuta min Ande. Och jag ska låta tecken synas på himmelen och på jorden: blod och eld och rökstoder. Solen ska vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda. Men det ska ske, att var och en som åkallar Herrens namn, han ska bli frälst...” (Joel 2:28-32 – 1917).

Under den senaste tiden har jag tyckt mig märka hur Guds Ande på ett -åtminstone för mig- mer inträngande och påtagligt sätt än tidigare, manat till ett större allvar, en inre upprensning och en större lyhördhet för Guds röst. Mina slutord från profeten Joel blir därför: ”...men för sitt folk är Herren en tillflykt och för Israels barn ett värn” (Joel 3:16 – 1917).

Dagens minnesord:
”…i det att Han (Gud) genom tron renade deras hjärtan” (Apg 15:9 – 1917)

MUSIK