En stilla stund

”I umgängelse med Gud vandrade Noa” (1 Mos 6:9 – 1917)

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Olika händelser som beskrivs i bibeln och som har hänt under årtusendenas gång, är återgivna i en bok för barn som heter ‘Seriebibeln’ och den är min utgångspunkt för den här stunden. Jag läser
om den rättfärdige Noa som höll på i 120 år med att bygga ’arken’ -en stor båt som enligt Guds instruktioner var 300 alnar (eller cirka 180 meter) lång, 50 alnar bred (ungefär 30 meter) och 30 alnar hög (omkring 18 meter). Arken byggdes med öpp-ningar runtom, högst upp, för ljuset. Men innan jag går vidare ska jag be om Guds vägledning och hjälp så allt blir rätt både tänkt och sagt.

”Gode Gud! Tack för att du vägleder mig i bibelordet om din tjänare Noa. Hjälp mig också, Herre, att förstå allt på rätt sätt och förmedla det du vill ha framfört. Amen.”

Noa byggde exakt som Gud hade gett honom anvisningar om och när arken var färdig befallde Gud Noa och hans familj att gå in... och ta med sig sju par av varje slag av ‘rena’ fyrfota djur och fåglar och ett par av varje slag av de djur som ansågs vara ‘orena’. Folket som såg när Noa byggde på arken under alla år gjorde sig lustiga, skrattade åt honom och sa till sist: ”Gamle Noa har hållit på i 120 år och byggt på den där arken, men han tänkte aldrig på vem som skulle stänga dörren, när alla gått in. Stackars Noa, han tror att en båt kan flyta på torra land... Vad ska han hitta på nästa gång? Är han konstig eller vet han kanske om någonting, som inte vi vet...” sa en annan. ”Börja nu inte predika som Noa!” sa en tredje. Då... plötsligt en dag... blixtrar det på himlen, himlens fönster öppnas och regnet strömmar ner...

MUSIK

-Det här ser inte bra ut, säger den ene. -Kanske hade Noa rätt med sin ark, säger den andre. -Oroa dig inte, säger den tredje, här har aldrig varit så mycket vatten att en båt kunnat flyta. -Nej, men det har aldrig regnat så här förut heller, svarar den förste....

Nästa avsnitt i Seriebibeln heter ”DEN STORA FLODEN” (1 Mos. 7:16-24; 8; 9:11).
När regnet strömmar ner ser männen hur dörren på Noas ark stängs - som av en osynlig hand. Det var Gud som stängde om Noa och alla som var med honom.
Det regnade sedan utan uppehåll under 40 dagar och 40 nätter. Vattnet strömmar över landet och stiger över bergstopparna… Hela jorden är översvämmad... bara Noas stora ark börjar flyta uppe på vattnet... kommer undan och blir räddningen för Noa och hans familj. Alla de andra människorna och djuren drunknar när floden förgör allt det onda.
Efter många dagar i arken sjunker vattnet till sist undan och arken vilar då på toppen av berget Ararat. Noa sänder ut en duva genom ett fönster för att se om den hittar torra land... om inte så kommer den ju tillbaka, tänker Noa. Och den kommer tillbaka. Noa försöker igen med en annan duva, som också kommer tillbaka med en olivkvist i näbben. Noa väntar ytterligare en vecka och sänder för tredje gången ut en duva. Den kommer inte tillbaka till honom!

MUSIK

Drygt ett år efter det att floden kom, går Noa än en gång på torra land. Han och hans familj och djuren i arken är nu de enda levande varelserna på jorden. Alla tycker att det är så skönt att få gå ut och gå igen i solens sken och känna gräs under fötterna. Så snart Noa lämnar arken, bygger han ett altare. Där tackar han Gud för hans om-sorg och ber om Guds ledning för sig och sin familj.
Då ger Gud ett löfte till Noa och alla hans efterkommande. Han säger: Så länge jorden består, ska härefter sådd och skörd... sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra... och Jag ska aldrig mer dräpa allt levande - som jag nu har gjort.
Så satte Gud en (regn)båge i skyn som ett tecken på att Han aldrig skulle glömma sitt löfte till människorna. Under åren efter floden, så flyttar Noas söner, Sem, Ham, Jafet - och deras familjer, ner till dalarna där familjerna växer... Så småningom syns de olika stammarnas tält på höjderna och slätterna och i dalarna börjar städer växa upp.
Folket i staden, som de kallar Babel, arbetar tillsammans och är stolta över vad de kan bygga. Och så drömmer de om ett stort torn...
-Vi ska bygga det så högt, att det når till himlen, säger en av männen. -Tornet ska göra oss berömda och mäktiga, säger en annan.         

MUSIK

Nästa avsnitt heter ”DEN FÖRSTA SKYSKRAPAN” och handlar om Babels torn, som du också kan läsa om i bibeln, i Första Mosebokens 11:e kapitel.
-Ett torn som ska nå till himlen, se så vackert, säger man. -Man kan se det på långt håll. I krigstider kan vi samla våra styrkor runt omkring tornet. Ingen ska kunna besegra och skingra oss! -Tornet gör oss oövervinnerliga!

....men Gud är missnöjd över folkets längtan efter rykte och makt. På den tiden tala-de alla människor ett enda språk och kunde därför lätt förstå varandra. Eftersom människorna redan nu, hade börjat utnyttja sin språkliga enhet, sa Gud: -Det där är deras första tilltag och hädanefter ska ingenting vara omöjligt för dem, vad de än beslutar sig för. För att hindra att tornet byggs färdigt så bestämmer sig Gud därför för att förvirra deras språk, så att de inte längre kan tala med varandra eller förstå varandra....
Följden blir att de som arbetar med tornet blir förvillade, eftersom ingen längre kan förstå den andre. Arbetena upphör och tornbygget förfaller. Familjer som talar samma språk flyttar därför till andra platser. Några familjer flyttar bortåt floden Eufrat och bygger där staden Ur. Bibeln berättar om generationerna efter den av Noas söner som hette Sem. En stamhövding som heter Tera bor utanför Ur och fick tre söner – de hette Abram, Nahor och Haran. I staden fanns det ett tempel som man hade byggt just för att tillbe månguden som hette Ur.

Abram hade vid ett besök i staden sett templet och tänkte sedan ofta på månguden och templet. Abram kände inom sig att det var fel att tillbe månguden Ur, och att det bara fanns en enda Gud som man skulle tillbe. Han som skapade månen, stjärnorna, solen - och oss - säger han en kväll till Sara, den vackraste flickan i sin fars läger. Sara var inte riktigt säker. Hon ville ha lite betänketid... men ville tro som Abram.

MUSIK

En dag kom en karavan från en annan stad som hette Kanaan. Männen berättar att i den staden tillber man en annan gud som heter Baal. Sara funderar när hon får höra det där om en annan gud... Baal. Månguden Ur...  alla har olika gudar, tänker hon, men bestämmer sig sedan och säger till Abram: -Jag tror som du! Det finns bara en Gud! -Om du tror det Sara, säger Abram... då ska vi båda förtrösta på Gud, vad som än händer.
Det blir en stor högtidsdag för alla i stammen, när Abram gifter sig med Sara och hon ber till Gud om mod att stå vid sin mans sida - för de är bara två mot många som tror på andra gudar.
Abrams far Tera beslutar sig en dag för att dra norrut längs floden Eufrat, med hela sin stam. Haran, också en av Teras söner, hade fått en son som hette Lot, men innan man bröt upp för att dra norrut från det kaldeiska Ur till Kanaans land så dog Haran. Lot, Abrams brorson, blev då huvudman för sin familj.
Man gav sig alltså iväg på den långa resan till Kanaans land och när de äntligen var framme med sina hjordar och allt folket, så berättade Abram för de andra att Gud hade kallat honom att lämna dem, och bara i sällskap med Lot dra vidare med sin egen familj mot okänt mål. Därför fortsatte de sin vandring och efter ytterligare några dagar kom de fram till Mores terebint, där Herren Gud uppenbarade sig för Abram och sa: -Åt dina efterkommande ska jag ge detta land. Då byggde Abram ett altare där åt Herren. Efter en tid blev det en svår torka och hungersnöd i landet och därför bröt man upp igen och drog längre söderut - till slut ända ner till Egypten där de fick bo som främlingar under en tid. Så småningom flyttade de tillbaka till Betel igen, där han förra gången hade rest ett altare. Där åkallade Abram Herrens namn.

MUSIK

Både Abram och Lot, som följde med honom, hade stora boskapshjordar och landet kunde till slut inte livnära dem alla, där de bodde inom samma område. Därför skilde de på sig och Lot valde att bosätta sig på Jordanslätten, som var som en Herrens lustgård - innan Sodom och Gomorra fördärvades.

Abram blev alltså kvar i Kanaans land och Lot bodde i städerna på slätten, ända in mot Sodom. Gud talade till Abram och efter en tid flyttade han till Hebron, där han byggde ett altare vid Mamres terebintlund och tillbad Herren.

Ska vi följa Abrams exempel och be till Gud? Det gör vi.

”Vi tackar dig, Herre, för att du som skapat himmel och jord och allt som finns där,
är med oss enkla människor och lyssnar när vi ber till dig. Jesus, det står helt klart för oss att vi inte förmår någonting utan dig. Led oss på dina vägar, Herre, och hjälp oss att göra det som är rätt i dina ögon. Vi ber att du ska korrigera oss, Herre, om du ser att vi håller på att trampa fel – och för oss tillbaka till din väg – livets väg som för hem till himlen och till din gemenskap. Tack för att du ger oss tro, mod och kraft att arbeta vidare, dag för dag med din Helige Andes kraft och vishet. Amen.”

Dagens minnesord: ”Noa gjorde i alla stycken såsom Gud hade bjudit honom” (1 Mos 6:22 – 1917)

MUSIK