En stilla stund

Välkommen till ”En stilla stund” med Jan Eric Emgård. Bibelns textrader om männi-skans skapelse som Guds avbild kom upp för mig inför den här stunden. Men innan jag går vidare ska jag be om hjälp och vägledning.

”Gode Gud! Jag kommer inför ditt ansikte med en bön om vägledning i ditt ord, så att jag kan förstå det och ta det till mig, på det sätt som du tänkte dig att det skulle gå till. Jag ber också för den lyssnare som just nu vänder sig till dig med ett öppet hjärta för att lyssna in din röst och få klarhet i hur din vilja och väg in i framtiden ser ut. Amen.”

I det här programmet tänkte jag för första gången aktivt och medvetet tala om och ge själavård på kristen grund till dig som lyssnar just nu. Jag hoppas att inte själv stå i vägen på något sätt med något slags pekpinnar eller egna erfarenheter som inte passar in på dig. Jag vill inte heller att du ska uppleva det som om jag försöker ge svar på frågor som du aldrig ställt.

Det är min innerliga bön att den Helige Ande ska styra allt och vara min vägvisare och handledare i allt jag tänker, säger och gör. Mitt motiv är bara det enda, att kunna hjälpa dig på något sätt och om möjligt så att du -efter programmet- kan tacka Gud för att du fått det du längtat efter i ditt hjärtas innersta.

MUSIK

Jag vet att själavård -eller terapi för själen- som man ibland säger, är någonting som man egentligen helst ska ge och ta emot personligen, mellan fyra ögon. Men om det nu inte är möjligt, eftersom vi är så långt ifrån varandra och kanske aldrig kommer att träffas på något annat sätt - hur ska vi då göra?
Ja, jag har inget annat svar på den frågan än att i tro på Jesus lämna mig till 100% i den Helige Andes händer och sedan göra så gott jag förmår och förstår, i avsikt att bära ut Guds välsignelse till dig.

Eftersom jag alltså inte vet någonting om dig som lyssnar just nu, inte känner din livssituation eller vet något om dina bekymmer, din barndom, din kunskap om kristen tro eller någonting annat sådant, som skulle kunna hjälpa mig att på ett ‘rätt sätt’ möta dig, så ska jag tala om någonting som jag själv upplevt och som fick en mycket stor betydelse i mitt eget liv. Kanske kan det ha det i ditt liv också.

Jag är en helt vanlig svensk man som inte alls är ‘speciell’ på något särskilt sätt. Jag och min fru har tre barn som nu är ‘utflugna’ som man säger, och alla har de familjer med barn själva. Jag vet att man kan ha många olika sorters bekymmer eller frågor i sitt innersta, som man kanske aldrig skulle våga tala med någon annan om men som ändå är så allvarliga och viktiga så man ibland undrar hur man ska orka...

Vad är det då jag talar om?
Jo, jag talar om någonting som jag tror att jag kanske har gemensamt med dig, nämligen jakten på bekräftelse. Vaddå bekräftelse???  Jag kommer strax till det.

MUSIK

Jag talar om jakten på bekräftelse, och du undrar kanske vad jag menar. Jo, jag menar att jag i mitt innersta ibland upplever en sorts tomhet om jag inte får höra eller känna att jag duger som den människa jag är, med alla mina fel och brister. Kanske får jag bara höra att jag duger när jag smort dörrlåset, lagat en trasig lamp-sladd, städat förrådet eller tvättat bilen... Förstår du vad jag menar?

Om du som lyssnar nu är kvinna, så kanske du blir ‘bekräftad’ när du har städat, tvättat eller lagat något gott till middag - men inte för att du bara ÄR DU, precis som just du är. Du vill vara och bli omtyckt och älskad för din egen skull, och inte (bara) för det du GÖR – eller hur?
Visst är det väl så egentligen med oss allesammans? Vi behöver få höra att vi duger som vi ÄR och inte i första hand för det vi GÖR. Vi behöver alla veta att vi är älskade precis som vi är.

Jag vet inte om du tänkt på det här tidigare. Kanske har du det eller kanske har du, som jag, alltid undrat över varför det var så förtvivlat viktigt att få känna den där underbara värmen inombord när någon sagt: ”Jag är så glad för att DU finns…” eller ”Jag blir så glad när jag ser DIG…” Kanske blir du uppringd en dag och efter en stund -när du kanske börjar undra vad han eller hon vill- så säger vederbörande:
”Ja, jag vill egentligen ingenting särskilt... jag tycker bara att det är så skönt att få ANDAS TILLSAMMANS MED DIG EN STUND!”

Känner du nu inom dig vad jag menar?
Pröva! Sätt dig lugnt och stilla och luta dig tillbaka... och bara TYCK OM DIG SJÄLV!
Bara för att du är DU! Precis som du är! Inget hokus pokus utan ärligt och uppriktigt! Ta dig själv som du är, med allt som du kanske är lite stolt över och allt som du kanske skäms över.

MUSIK

Ta alltihop och bunta ihop det! Ställ dig sedan bredvid ‘högen’ titta på den och säg till dig själv: ”Du duger precis som du är! Du är inte så särskilt ung och tjusig längre kanske... men du ser inte sämre ut än folk gör mest... så varför inte låta det vara som det är? Du har varit med om en hel del i ditt liv. Skaffat dig kunskaper och erfarenhet-er av både det ena och det andra slaget - som det minsann inte är alla som har. Visst har du gjort många fel och trampat rakt in i en massa fällor (men vem har inte gjort det?) - men du har också lärt dig mycket av livet...

Jaha, där sitter du alltså och talar lite grann med dig själv... medan du tittar initierat utifrån och in... inifrån och ut... uppifrån och ner... och kan kanske tillåta dig att kommentera ett eller annat... eftersom det ju inte finns någon annan än just du och Gud (oavsett om du tror å honom eller inte) - som vet precis allting om dig själv!

Vet du någonting som jag har upptäckt? Jo, att MAN FÅR LOV att känna sig tom och längtande. Längta desperat efter omtanke, omvårdnad, kärlek och bekräftelse på att man duger, precis som man är! DET ÄR ALLDELES NORMALT!  Och jag som alltid gått och trott tvärtom. Hur kan det komma sig? Jag som alltid tyckt att det måste vara något fel på mig som gått och känt det så där - inom mig.

MUSIK

Jo, jag sa att jag hade kommit på att det är helt normalt att längta efter bekräftelse.
Det var någon som förklarade det för mig. Alltså att Gud själv, som har skapat mig till sin avbild, har skapat mig precis så för att jag ska längta efter HONOM. Han som ensam förmår tillfredsställa min djupaste längtan efter att bli bekräftad som jag är!

Han, säger på samma sätt till DIG och han har alltid sagt likadant: ”DU DUGER! Jag vill att du ska vara precis som du är. Du behöver inte försöka att göra dig bättre på något sätt. Bara kom till mig, så ska jag hjälpa dig!” Och medan du är på väg så kan du väl passa på att ge din man eller fru eller son eller dotter - eller vem det nu än är som finns i din närhet - en klapp på kinden... och några uppmuntrande ord... bara för att han eller hon finns till. Du ska se vilken glad överraskning det blir... Att bli sedd och bekräftad för att man duger precis som man är, utan att ha gjort något särskilt alls. Pröva får du se!

Det är en annan sak också som jag har kommit underfund med, och som berör många människor i olika sammanhang, efter vad jag har förstått. Det handlar om att kunna prioritera, alltså att ge företräde för en sak framför en annan. Enkelt uttryckt att sätta A före B och inte tvärtom!

Många som är personligt bekännande kristna är också med i en kyrka, församling eller annan kristen gemenskap där man bedriver verksamhet av olika slag. Det är samlingar för bön och gudstjänster, söndagsskola, pensionärsträffar, sammanträden, städning och annan skötsel av kyrkans lokaler, sång- och musikövningar m.m. m.m. Allt det här är helt i sin ordning dels som en del av ett varierat gudstjänstliv och dels som olika utåtriktade aktiviteter. Även om inte alla människor deltar i alla samman-hang så saknas -enligt min uppfattning- ofta en rätt prioritering. Gud, den kristna verksamheten och familjen kommer inte i rätt ordning vilket ibland får tragiska följder.

MUSIK

Att den treenige Guden (Fadern, Sonen och den Helige Ande) alltid kommer först och ska ha den första och främsta platsen i våra liv och i alla sammanhang, tror jag inte att det råder någon som helst tvekan om för en uppriktigt troende kristen. Problemet är däremot ofta att den kristna verksamheten i gemenskapen tillåts komma på andra plats. Och först på tredje plats, om det blir tid över, kommer kanske familjen. Det är här som jag skulle vilja hissa ‘röd varningsflagg’. ‘Familjen’ får många gånger stå på undantag, därför att man sätter likhetstecken mellan Gud och verksamheten i församlingen, vilket jag tror är alldeles fel! Visst är Jesus Kristus huvudet för församlingen, men det betyder på inget sätt att församlingens verksam-het ska gå före familjen.

Var och en som känner sig berörd av det jag nu har sagt, får givetvis själv rannsaka både sig själv och sin situation. Du som vet med dig att något känns fel kan ju börja med att läsa bibelns ord om det. Jag tänker då t ex på texten från Första Timoteus-brevet kapitel 5 och vers 8, där det står: ”Men om någon inte sörjer för sina anhöriga, i synnerhet den egna familjen, har han förnekat tron och är sämre än en som aldrig har trott” (1 Tim 5:8 – Bibel 2000).

Dagens minnesvers: ”Sätt ditt hopp till Gud!” (Ps 42:12)

MUSIK